Rastlös

Så. Nu sitter man här framför sin gamla PC på en bros avstånd från sin gamla hemstad med ett glas vin och chockladpraliner. Omringad av hundar. Skoltröttheten rann ur mig snabbt, känner mig redan rastlös. Vill sysselsätta mig med något som känns mindre meningslöst än den tunna boken i anestesiologi - detta trots glädjen när vi fick böckerna utdelade (den här boken skulle faktiskt kunna gå att läsa!).

Kanske skulle måla en tavla till och uppslukas av den koncentration som det kräver. Som meditation.
Gott nytt år då.

Flitigast

Tappade bort mitt lösenord varför jag frånvarat. Jag blir verkligen tokig på alla lösenord överallt. Jag minns på den gamla goda tiden då jag hade samma överallt - det var innan mina mailkonton blev kapade.

Tänkte väl mest förmedla denna underbara artikel som jag fick länkad av en god vän:
Unga kvinnor flitigaste studenterna

Vänder

Nu blir det i alla fall bara ljusare.
Ute som inne?

Imorgon ska jag äntligen söderut. Koppla av, ta det lugnt, bli serverad mat osv. Så föreställer jag mig att det kommer bli. Förresten så försökte jag, inför julafton, leta i min garderob efter en färgklick. Helst en färgklick i form av en klänning. En svårare uppgift får man leta efter.
Hmm, vitt? Ljusar upp vardagen. Nej?
Den här hudfärgade grejen med en tillstymmelse till orange då?
Jag kanske kan måla naglarna röda istället.

Sånt

Det är i sådana här lägen man önskar att man hade gjort den där tonsillektomin. Eller att det redan var jullov. Jag tror att skoltröttheten har slagit ner i mig, om än ovanligt sent i år, lika sent som snön. Jag hoppas på att hemresan till jul ska räcka för att ladda om, nästa termin verkar tung. Schemalagd på heltid, mycket plugg hemma, planering inför exjobb, skaffa sommarjobb, försöka få en lugn och harmonisk hund. Sånt.

90 år

Idag skulle du ha fyllt 90. Så vi tänker på dig, kära farmor.

Social träning

Då har jag spenderat en kväll i Uppsala med att försöka prata med vanligt folk. Pol.Kand-are, juriststudenter och annat icke-läkarfolk. För det verkar nämligen så ibland, att läkarstudenterna bildar flock och hittar sina egna samtalsämnen, framtidsvisioner och skämt. Det kanske kan vara nyttigt med lite social träning då och då.

Nu: Dexter och någon ny smak på chips, double cheese and chili?

Kandidatens förbannelse

Igår började jag dagen med att, i min stress, glömma bort att borsta tänderna. Tog pendeltåget mot söder om söder och väl framme i Huddinge och den långa korridoren som utgör anestesikliniken tog jag fel storlek på mina annars så bekväma sjukhuskläder. Jag tog mig upp till min praktikplats och letade upp min handledare som visade sig vara utbytt mot någon annan som visade sig vara sjuk och fick gå hem. Blev därefter skickad till röntgen för att finna reservhandledaren till reservhandledaren. Denne specialistläkare, som för övrigt stank så starkt av rök att jag ville kräkas, visade med all önskvärd tydlighet att en kandidat var det sista han ville ha efter sig. Jag förbannade kandidatskapet och muttrade något om min dyrbara tid när jag med snabba steg tog mig tillbaka till operation. Till slut skickades jag in i en operationssal där jag misslyckades med att intubera en patient men åtminstone satte den fetaste nålen rakt in i venen på handen och säkrade en infart. Blev flyttad på av överläkaren som lite vagt muttrade nu flyttar jag på dig - förbannade återigen kandidatskapet. Med en ilska svår att övervinna med bara vilja begav jag mig till lunchrummet, ignorerade alla professorer som stirrade på mig genom sina ramar på väggen - tänkte jag vill allt annat än att bli professor just nu. En kursare sa att första gången man slår en spik blir den aldrig rak och jag kände mig tröstad. En annan rusade in och sa jag har fått intubera fan vad lätt det var och jag var åter agiterad. Även om jag vet att det är olika med olika patienter.

Idag vaknade jag två minuter innan klockan ringde med tankar om nya tag. Den här dagen ska jag lära mig, den här dagen är jag bäst. Och jag ska tänka på alla de dagar, som är så många fler, när jag älskar att vara kandidat. Sedan knäckte det till i ryggen. 

Små tankar på det stora pendeltåget

Tidigt i morse föll den första Stockholmssnön men med uttalad snålhet. Kylan lovar mer snö och jag och hunden hoppas (det är ju redan 6 december!). Dagliga pendeltågsresor har hittills fungerat bra - i tid, inte överdrivet fullt och med en skönlitterär bok i högsta hugg. Men det känns på de tunga ögonlocken att avståndet är längre till kaffemaskinen. Fast vad piggar upp en bättre än att kastas in i en kylig operationssal med larynxmasken i högsta hugg?

I den obligatoriska grundutbildningen till läkare på KI ingår två veckor anestesi och intensivvård. TVÅ veckor! Två veckor flyger förbi. Det var då, när jag läste det, som jag insåg att de här studentvalda kurserna är av stort värde, det är faktiskt viktigt vad vi väljer! Jag får nämligen den stora äran att tillägna fem extra veckor inom min intressesfär.

Andra advent

Andra advent. Söderte och hembakade lussebullar. Sitter och ströläser skönlitteratur och njuter av den relativa ledigheten. Förvånas över hur en deckare avsedd för vuxna kan vara så mycket mindre intellektuellt utmanande än en tonårsbok. Jakten på en bra deckare (exempelvis Patient 67) är lika svår som jakten på en bra skräckfilm. Men ändå ska jag dit och rota hela tiden, för när man väl hittar pärlorna så är det värt det. Och även och jag inte gillade de två första Kepler-böckerna kommer jag med största sannolikhet att läsa även den tredje i hopp om att de båda författarnas vägar går åt samma håll. Det är det som samarbete går ut på, att leva i samma universum och ha ett gemensamt mål. Det har jag lärt mig.