WE HAVE TO INTUBATE

Idag har jag lärt mig att intubera. Åtminstone testat på dockor och det var inte utan en esophagusintubation. Men när jag väl förstod vilka som var stämbanden gick det hela bättre. Sedan tävlade vi vem som kunde intubera snabbast - något som kursledningen egentligen ville att vi skulle hålla tyst om. Dessutom slank det in en och annan PVK i en låtsasarm med väldigt lättflytande låtsasblod.
Hittills är jag väldigt nöjd och glad över min studentvalda kurs.

Väntan

Väntan.
Nästan alltid finns det något att vänta på. Tentaresultat, schema, resultat av olika val, ett särskilt mail.
Imorgon börjar min första studentvalda kurs, mitt förstahandsval.
Och förväntan.

Äntligen!

För första gången sedan den dova molande ångesten började (låt säga för ett år sedan) känner jag en gnutta jävlar anamma. Det handlar om examensarbetet som ska skrivas termin 7, så nära men ändå så långt bort. På måndag har vi någon slags uppvärmning och i mars, verkar det som, ska handledare vara fixad och projektförslag inlämnat. Svag i benen av detta besked bestämmer jag mig för att börja söka lite slumpmässigt på PubMed och jag stärks en aning över att det faktiskt börjar komma upp tankar kring ämnen att fördjupa sig inom. Vaga tankar men ändå: Äntligen! 

Pluggmotivation

Pluggmotivationen är i botten. Den där tentan drog musten ur hela klassen. Ändå sitter jag på bussen på väg till djursjukhuset - hunden ska få höfterna röntgade - och irriterar mig på 14-åriga killar som pratar om hur mycket de skolkar där de sitter näst längst bak i bussen och stinker rök och Red bull. Kan ni inte bara se till att göra plugget ordentligt så ni håller framtida möjligheter öppna? Samtidigt har jag lämnat en tentafråga tom, hur kunde det hända? Ogillar tanken på att tappa greppet när jag inget annat vill än att ha stenkoll.
"Det här måste ni kunna! Era patienter med blödande esophagusvaricer dog ju nu" som vår amanuens sa.

Men jag klarade ju tentan.

Bröd

Jag älskar att H. bestämde sig för att baka bröd klockan 04.00 efter hemkomst igår.

Gangsta

Äh. Man kan ju alltid liva upp stämningen med lite Geto Boys. Yo.

Kära telefon

Kära splitternya telefon


Jag köpte dig eftersom jag ville ha en telefon som fungerar. Jag hade en föreställning om en värld där människa och teknik skulle kunna leva i symbios. Där jag, människan, kan ägna mig åt fysiologiska komplikationer men aldrig behöva ägna så mycket som ett ögonblick åt tekniska. Där jag kan leva lyckligt ovetandes om hur mobilnät och inställningar fungerar. Men det var luftslottet som sprängdes. För här är jag, rotandes i mobilinställningar och i hektisk konversation med teknisk support. Precis där jag vill vara allra minst. Och allt för någon slags bug i nya operativsystemet.
Varför gör du såhär mot mig?
Blotta tanken på det du gjort får mig att längta tillbaka till Nokia 32.10-tiden, då Snake var det häftigaste i världen. Nu blir du sårad va? Bra. 
Om du inte börjar fungera snart så slänger jag dig hårt hårt i väggen. 
MVH Institutionen

Ang. Vårdnivåer

På förra tentan var det en fråga om vårdnivåer. Ämnet kom upp idag igen under ett samtal med en kursare. Så vad är en vårdnivå? Låt mig dra ett fiktivt exempel.

En patient blir väldigt väldigt sjuk. Vi kan tänka oss en riktigt svår lunginflammation. Patienten är i behov av ECMO-vård (det man brukar kalla hjärt-lung-maskin).
Ansvarig läkare om patient på ECMO-center: Nu är patienten frisk. Flytta patienten till IVA!
Ansvarig läkare om patient på IVA: Nu är patienten frisk. Flytta patienten till infektionsavdelning!
Ansvarig läkare om patient på infektion: Nu är patienten frisk. Flytta patienten till geriatriken!
Ansvarig läkare om patient på geriatriken: Nu är patienten frisk. Flytta patienten till korttidsboende!
Ansvarig läkare om patient på korttidsboende: Nu är patienten frisk. Låt patienten gå hem.

Typ så.
Nu blir det finbesök från London (istället för plugg, såklart).

Babe

Nu var det dags igen, för mig att börja klaga på måstet som så sakta smyger sig på. Tentaplugg-måste. Och berätta vad jag gör istället för att plugga. Tittar på Vem vet mest och får ont i magen av all den sliskighet som programledaren representerar. Söker på dålig musik på Spotify. Spelar alldeles nysläppta Skyrim. Sånt.

Ang. tidigare inlägg All dogs go to heaven: Frågan var om jag känner till Benji. Svaret är nej, jag fick Wikipedia. Insåg så smått, till min egen förskräckelse, att jag nog var mer Babe-generationen. Japp, Babe som i den modiga lilla grisen. (För er kännedom: Bildgoogla inte "Babe" om det är den lilla grisen ni är ute efter).

En lycklig slav

JA! Äntligen en avdelning där man får göra saker.
Det är nästan det bästa scenariot, när läkarstudenten tänker Ja, en handledare som låter mig göra saker! och handledaren tänker Ja, en slav!
Win-win.

Jag måste säga, även om mitt framtida jag kanske sätter sig på tvären, att administration är rätt trevligt.

Vill inte lämna soffan

Vill inte lämna soffan.
Måste vara utanför dörren om tio. Är inte redo för det.
Vill stanna i soffan, krama hunden och lyssna på hiphop.
Och håret sedan, vilket kaos. Det bara växer och växer och blir mer outhärdligt för varje dag.
Min hud klarar inte handsprit. VAD GÖR JAG UTAN HANDSPRIT? Det är helt enkelt inte ett alternativ.