Kandidatens förbannelse

Igår började jag dagen med att, i min stress, glömma bort att borsta tänderna. Tog pendeltåget mot söder om söder och väl framme i Huddinge och den långa korridoren som utgör anestesikliniken tog jag fel storlek på mina annars så bekväma sjukhuskläder. Jag tog mig upp till min praktikplats och letade upp min handledare som visade sig vara utbytt mot någon annan som visade sig vara sjuk och fick gå hem. Blev därefter skickad till röntgen för att finna reservhandledaren till reservhandledaren. Denne specialistläkare, som för övrigt stank så starkt av rök att jag ville kräkas, visade med all önskvärd tydlighet att en kandidat var det sista han ville ha efter sig. Jag förbannade kandidatskapet och muttrade något om min dyrbara tid när jag med snabba steg tog mig tillbaka till operation. Till slut skickades jag in i en operationssal där jag misslyckades med att intubera en patient men åtminstone satte den fetaste nålen rakt in i venen på handen och säkrade en infart. Blev flyttad på av överläkaren som lite vagt muttrade nu flyttar jag på dig - förbannade återigen kandidatskapet. Med en ilska svår att övervinna med bara vilja begav jag mig till lunchrummet, ignorerade alla professorer som stirrade på mig genom sina ramar på väggen - tänkte jag vill allt annat än att bli professor just nu. En kursare sa att första gången man slår en spik blir den aldrig rak och jag kände mig tröstad. En annan rusade in och sa jag har fått intubera fan vad lätt det var och jag var åter agiterad. Även om jag vet att det är olika med olika patienter.

Idag vaknade jag två minuter innan klockan ringde med tankar om nya tag. Den här dagen ska jag lära mig, den här dagen är jag bäst. Och jag ska tänka på alla de dagar, som är så många fler, när jag älskar att vara kandidat. Sedan knäckte det till i ryggen.