På ett sätt känns det som om utbildningen äter upp mig. Som bakterier, förmodligen stafylokocker, på hjärtats klaffar (med denna jämförelse växer sig känslan knappast svagare). Som om jag inte har någon tid utanför kandidatskapet och om jag har det spenderas den framför allt med andra läkarstudenter. Jag är besviken på mig själv för att jag inte tar mig tiden att resa runt i Sverige - inte ens utomlands - men inser att det endast beror på 1. pengabrist 2. tidsbrist. Med en enda enkel mening kan båda dessa få sin föklaring.
Jag är student.
Jag är beskviken på mig själv. Trots detta kan jag inte säga annat än att jag gör det frivilligt, rent av villigt. Jag älskar faktiskt att vara just läkarstudent (rodnar en aning). Idag ska jag nog försöka baka macarones. Det ska tydligen vara assvårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar