Andningsmask

Efter många om och men har jag anslutit mig till sms-livräddarna. Jag har känt en viss tveksamhet, tidigt i utbildningen kanske beroende på att jag endast genomgått basal HLR-utbildning, senare eftersom jag inte haft en andningsmask. Ska jag till ett hjärtstopp och utföra HLR vill jag såklart göra inblåsningar. Frågan är, vill jag göra inblåsningar på vem som helst? Kanske är det inte de friskaste människorna i stan som faller knall till marken, kanske riskerar jag min egen säkerhet, kanske är jag självisk? Till mitt försvar finns SWESEMs utbildningsutskotts PM om initialt omhändertagande enligt ABCDE. Högst upp står nämligen inte A som i Airways utan Ö som i Överblick. Där finns två punkter: Säkerhet för vårdpersonal och patient och därefter medvetande/andning. Alltså säkerhet innan HLR. Och jag känner att jag inte vill göra inblåsningar på vem som helst som faller knall till marken på stan. Nu har jag en andningsmask och har alltså anmält mig som sms-livräddare med kunskap om defibrillatorer.

Angående hat och Q-park

Ibland kan man som konsument känna sig förtvivlat hjälplös. När man betalar för en vara eller tjänst känner man, eller kanske är det bara jag, en tilltro till att köpet gått ärligt till. Tänk hur ofta jag slentrianmässigt tackar nej till ett kvitto, jag menar, hur ofta behövs det där kvittot egentligen? Man tänker kanske, särskilt när det gäller mer väletablerade företag, att företaget borde vara lika intresserad av en nöjd kund som kunden av en bra vara/tjänst och att det därför inte borde krångla. Men nu handlar det ju om Q-park.

Parkeringsbeviset, som kostar oss flera hundra dyra kronor i månaden, låg fullt synligt i bilens framruta. Det var därför jag blev så chockad när två gula lappar låg och fladdrade under vindrutetorkaren. Det innebar 600 kronor, motsvarande cirka två månaders parkering. Eller motsvarande en 15-kilossäck hundmat, eller människomat för en vecka, eller en underbar dag i skidbacken, eller ett halvt par joggingskor för att undvika benhinneinflammation i år igen, eller en (åtminstone enkel) resa ner till familjen söderut. Eller nya Lara Croft Tomb Raider. Men det här var 600 kronor för två dagars parkering med ett tillstånd fullt synligt i framrutan. Jag stod framför bilen med underkäken löst hängande i en form av förvirring och tittade från de gula fladdrande lapparna till parkeringsbeviset som var fullt synligt i framrutan och tillbaka till de gula fladdrande lapparna. Jag tänkte, såklart, att här har blivit ett missförstånd som säkert måste kunna gå att lösa. Och tog därför inte upp min smarta telefon för att fotografera (vad nu en bild skulle ha gjort för skillnad...).

Jag skickade in en överklagan såklart. Tänkte att det säkert skulle lösa sig om någon annan än den uppenbart efterblivne parkeringsvakten tittade på bilderna som Q-park tagit. Tänkte att bilden ju måste ha gjort bilens framruta rättvisa och om den inte hade det måste det ju gå att föra en konversation på en någorlunda vuxen nivå. Så om jag bara kunde få se bilden. Men tänk så fel jag hade, för Q-park tar nämligen bara bildbevis för sin egen skull och låter inte den betalande kunden, i detta fall två fattiga studenter som lånar pengar för att få gå nattskift en fredagskväll, ta del av denna påstådda bevisning. Jag ringde och berättade för en manlig person (han kunde svara i telefon vilket antagligen var tillfredsställande nog för Q-park när de anställde honom) att deras attityd inte var ett bra sätt att bemöta kunder på. Han svarade, så som han hade blivit tillsagd att svara, att jag fick tolkade hur jag ville. Tack så jävla mycket, din skitstövel. Fast egentligen var jag inte arg på honom, det var ju synd om honom att det enda jobbet han kunde få var ett av de mest otacksamma i världshistorien. Jag var bara allmänt arg.

Igår kom svaret från en annan av Q-parks solstrålar. Inga-Lill N. Som i Inga-Lill Nånting. Som i Inga-Lill Kompetent-nog-att-skicka-autosvar-via-mail. Handläggare på Överklagningsenheten. Kanske ännu mer synd om henne än om Fabian (eller whatshisname) som jag pratade med per telefon. Inga-Lill N måste ju ändå ha klättrat i karriären, fast på Q-park på ett av världens mest otacksamma jobb. Överklagan godkändes inte, hur som helst.  Inga-Lill N hävdar att hon inte kan godta förklaringen förekomst av giltigt parkeringstillstånd fullt synligt i framrutan som skäl för avskrivning av ärendet. Hon kanske kan stoppa upp ärendet där mitt finger numera brukar palpera prostator. Lite så känner jag.

Min spontana känsla är, naturligtvis, att jag vill hämnas. Och jag har ju lärt mig av Tarantino (den store) att revenge is a dish best served cold. Och det är nu jag börjar känna mig så förtvivlat hjälplös. För vad kan jag göra? Sluta vara kund hos Q-park? En liten piss i deras ocean. Ringa till Aftonbladet och bli fotograferad med de gula fladdrande lapparna i handen och en tår på kinden? Och sälja min själ till djävulen. Gå till tingsrätt? Och riskera att stå där med en räkning flerfaldigt högre än den vi har nu. Ringa till mamma och fråga om hon vill betala för att mildra den ekonomiska biten? Och svälja min stolthet en aning. Eller så skriver jag för att avreagera mig och låtsas som att ingenting har hänt. Fortsätter att betala till Q-park varje månad. Fortsätter att längta efter min första månadslön. Fortsätter att traska runt i blåkläder och operationsskor på sjukhuset för lånade pengar. Fortsätter att dricka kvarlämnat vin och dansa på helgen. Fortsätter att gå lånpromenader med hunden. Fortsätter att glädja mig åt att jag kommer att ha ett jobb i framtiden som kanske inte alltid är så tacksamt men alltid kommer att vara tusen gånger mer tacksamt och givande än Inga-Lill N och Fabians (eller whatshisnames) jobb. Hur många rumpor jag än måste stoppa fingret i.

?

Tack för att jag fick känna på din prostata

Tack för att jag fick känna på din prostata. Eller vad säger man? Den oönskade kandidaten som inte tillför annat än ett finger i rumpan. Det måste vara skräcken för patienter på universitetssjukhus, att höra "jag har en läkarstudent med mig idag". Där står jag och skäms å patientens vägnar. Funderar aktivt över hur jag på bästa sätt ser oberörd ut av situationen. Tvingar mig att möta patientens blick och nicka förstående för att undvika att titta ner i golvet. Samtidigt var prostatapalpationen, min första någonsin, gårdagens höjdpunkt. Idag var höjdpunkten helt klart att suturera penis.