Mitt första block

Undrar hur många anteckningar jag skrivit under mina ändå rätt många år som elev. Hur många färgpennor som tagit slut. Hur många block som fyllts.

Jag minns faktiskt mitt första kollegieblock. Jag hade precis börjat fyran, spektakulära mellanstadiet, när det delades ut. Ett helt vanligt block med vanliga ränder. En klasskompis knöt sina händer och yttrade ett yes i extas. Jag kände likadant men vågade inte säga högt. Jag minns vad som skulle antecknas på första sidan, en informativ text om Ängen. Pressen på att det skulle bli fint. Det skulle skrivas och suddas och skrivas på nytt. Jag minns att jag inte blev riktigt nöjd, att jag sneglade på klasskompisarna med avundsjuka i blicken. När jag tänker på det blir jag lite förvånad över hur detta fortfarande är sant hos mig. Det måste bli fint, helt enkelt. Måste. Bli. Fint.

Och tyder denna oförklarliga glädje över ett kollegieblock på att jag alltid varit en nitisk pluggis?