Waking up is hard to do

Under tiden på narkosen under grundutbildningen (fem fjuttiga dagar i mitt fall) är det inte prioriterat att säkra luftvägen, utan att fria luftvägen. Dvs vi ska träna på att hålla mask och ventilera. Asbra, kul och spännande på alla sätt. Men, och kanske är jag fånig som säger det, jag har hela tiden varit ute efter att intubera.

Idag har jag intuberat!!(!!)

Jag är så fruktansvärt bra. 

Antingen eller

Jag känner lite såhär: Antingen finnar eller rynkor. Den här övergångsfasen med bådadera är inte ok. Det var när jag skrattade i hissen som jag fick en chock av att se mig i spegeln. Rynkor, överallt. Och M ger mig den klena trösten att även han har rynkor. Jag borde skratta åt mig själv i spegeln lite oftare för att mildra framtida otrevliga överraskningar. Hånskratta, kanske. "Titta på 23-åringen med både rynkor och finnar i ansiktet. Haha". Osv.

Skam

Kände mig smått uttittad på Systembolaget när jag, efter att M hade köpt en helkvällsförbrukning av alkoholfri öl, betalade asmycket för tequila. "Hur var det med dig då lilla vän?" Sa fröken i kassan med en högst dömande röst. "Det är inflyttningsfest, så det är inte bara jag" försvarade jag mig. Hon tittade upp med en säkertattduska-blick från legitimationen som hon spenderat, även för en systemet-personal, lång tid att bedöma.

Det kändes som att jag var minderårig, för full och för ung att få komma in på något ställe. Kände ungefär samma skam som när jag frågade om jag kunde gå tidigt från vårdcentralen idag (kände att jag fick ut sådär mycket av att sitta med och lyssna på läkarens telefontid a la vc-dagarna T1) och fick kommentaren "ja om du nu tycker att det är roligare" och sedan, när jag gick ut genom dörren: "ha ett bra liv".

En helt onödig form av skam, egentligen.

Dödstrist

Dör den oerhört långsamma vårdcentralsdöden. Jag är inte alls road av situationen. Jag är nog lika uttråkad som killen i väntrummet. Minst.

Vuxenheten

Jag bor i en trea med sambo och hund och en Skoda Combi väntandes på parkeringen i vilken jag brukar åka och veckohandla. Det var under morgonen, när DN anlände för första gången och jag satt med kaffekoppen i handen i min morgonrock och läste, som det slog mig med full kraft: Vuxenheten. Nu saknas väl bara fast jobb och barn på dagis för att bli den där fullkomligt vuxna människan. 23 år och fullkomligt vuxen. Det hela blir ju inte bättre av mitt näst intill missbrukande av talböcker och en frys full av fläskfilé och jäst. Samtidigt är jag ibland fortfarande ute och festar, dansar som på amfetamin till electro (eller helst något annat), och trängs på konserter. Delar säng med två andra brudar på resa och besöker årligen olika tivoli. Testar vodka med chilismak (en gång, aldrig mer) och dricker den billigaste ölen på sunkhak. Sådana där saker som inte känns så vuxet, så till vida att man inte är en alkoholiserad vuxen som för med sig ångest genom att dansa och dricka alldeles för mycket på Silja Line. (På tal om kryssning så närmar sig kursresan med stormsteg. Drinkar, dans, karaoke osv?)

Kanske framför allt så pluggar jag fortfarande. Student och sommarjobbare. Det låter inte så vuxet.

Flyttat

Jag har flyttat och kan nu sitta och blogga i ett arbetsrum som är ett helt annat rum än vardagsrummet. Det känns oändligt stort, ibland ekar det som i en grotta. Jag läser för närvarande onkologi. Helt okej, bortsett från att vi måste vara på SÖS.

Les Mis var helt fantastisk, by the way.