Det känns som att vänta på ett tentaresultat fast med en större tvivelkomponent än någonsin. Nästan som att jag redan innan blivit arg för att jag inte klarat den. Det hela blir ju inte bättre av min alltmer dominerande trötthet och inte heller av avloppslukten som osar längs med korridorens hela längd. Om SSSB var en person skull han/hon vara riktigt snål och avskydd. Nu är det en stiftelse, så inget mer med det.
Förbrukades min tur i och med att jag kom in på läkarprogrammet? Lite som karma. Eller som att tur finns i begränsade mängder för varje liv och att mina besparingar börjar tryta. Inte för att jag tror på det - men sådan är känslan. Samtidigt: Jag har redan varit en på hundra och en på sextio. Kan jag inte vara en på tio?
Nu ska det hejas på Djurgården istället. På tal om tur. Det vore inte fel med lite tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar