Jag befinner mig i halvlek. 7 långa dagar har gått, 7 långa dagar kvar. Det har kommit till den punkten där kaffedrickandet måste tonas ner och omeprazol administreras en gång dagligen. Jag kan inte sticka under stolen med att jag är stressad. Jag plågar mig till njutning, en personlighetsförskjutning, precis som i Bob Hund-låten. För allt det här är skräckblandad förtjusning. Samtidigt som det är förbannat jobbigt är det oerhört lärorikt. Samtidigt som tiden känns oändlig är den alldeles för kort. Många tjocka böcker, många tunga pärmar, men någonstans i räckhåll finns slutet på det här. (Slutet på preklin, tänker jag, och skriker lite av glädje inombords).
Preklin-bokbål någon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar