Jag drar mig tillbaka, slickar mina sår som ett skadat djur. Önskar att bultandet i huvudet kunde sluta. Min hjärna sviktar, jag har mental insufficiens. Jag måste vila en stund. Min vänstra hand värker i varenda led - krampen fick mig att sluta skriva. Krampen och möjligtvis att jag typ somnade framåt fyra-tiden, i den stora skrivsalen med stämning så tryckt att jag tappade andan. Dammtussen i hörnet som samlat i flera veckor får vänta ännu mer, jag är inte funktionsduglig - än mindre städduglig.
Är det såhär det känns, en nära-döden-upplevelse?
Insåg att jag inte hunnit skriva lycka till, tänkte gjort det på förra inlägget. Hoppas iaf att det gick bra idag! :)
SvaraRadera