Grundutbildningen lunkar på

Hud och könssjukdomar. Eller dermatologi och venerologi. Momentet börjar idag och jag känner måttlig förväntan. Hud kanske inte är det mest upphetsande jag kan föreställa mig men å andra sidan fortsätter min stora svacka i medicin och lite variation är välkomnat. Samtidigt som jag suckar över de långa medicinronderna och känner mig gråtfärdig inför de så svårt sjuka patienterna som präglar invärtesmedicinen blir jag knäsvag när det slår mig: Bara tre veckors intermedicinsk praktik kvar. Bara hjärtplacering kvar. Vad det gäller allt annat ska jag nu vara så pass färdig att ett arbete som underläkare på en medicinavdelning kan förväntas gå relativt smidigt.

Ibland när man pratar med utomstående, dvs inte medicinare (ja, det händer ibland), förväntar de sig att man som läkarstudent vaggas in i någon sorts enorm trygghet inför läkaryrket. Att man får formell träning inom alla medicinens moment och att examen betyder "jag kan". De kan förvånas över vad man får göra som medicinkandidat utan att först testa tusentals gånger på en docka. I själva verket är praktiken ofta vår enda formella träning. Lumbalpunktera en docka i all ära, men det är sällan så man lär sig. Och läkarutbildningen på 5,5 år är inget annat än en grund. Stappliga ben att stödja på. Den riktiga utbildningen får man under AT och ST.