Idag rann den sista strimma av hopp ur mig. Det var på seminariet i det redan så deprimerande rummet utan tillstymmelse till frisk luft som A. släppte bomben om hur ofattbart många bilder vi ska plugga in till hudtentan. Typ 800. Kanske fler. Fläckar och utslag av olika färg och form där allt brukar se ut på något sätt men kan se ut på alla andra sätt. Där allt brukar sitta någonstans men kan sitta överallt.
Där allt brukar vara på ett sätt men kan vara på ett helt annat.
Det är ett problem när man ska plugga in 800 bilder och kanske inte lika många, men många, diagnoser. Och kunna allt vi gått igenom hittills under medicinkursen.
(Och så kräks jag lite också, på alla som var i skolan vid åtta när vi hade sovmorgon för att kolla på alla dessa jävla bilder. Kräks lite extra av att jag själv stannar kvar två timmar efter seminariet på en fredag för att kunna bli lika bra som alla andra).
Konsten med hud är egentligen inte så konstig. Kortison, mer kortison eller remiss till prickborttagningen.
SvaraRadera