Måndag

Väntar väntar väntar. I ett väldigt tomt vardagsrum på att en soffa ska komma. Sitter i mitt hörn och nästan slumrar till, idag har det verkligen varit måndag - känner måndag i hela kroppen. 

All dogs go to heaven

Ont i huvudet. Trött. Osminkad i brist på energi. Äter bara halv- eller helfabrikat för att jag inte orkar.
Vill gärna göra plugget ordentligt men hittar inte motivationen. Det stör mig. Går in halvhjärtat till seminariet idag. Hoppas att Alvedonen hjälper, nej kräver att den ska göra det.

När jag kommer hem ska jag titta på All dogs go to heaven. Det var en film jag hade när jag var liten som i mina barnaögon var både spännande och läskig. Känner hur nostalgitrippen börjar gripa tag redan nu. Dessutom älskar jag den gamla goda animationens tid.

Är inte mogen för freestyle

Det finns en sak som jag vill upplysa alla föreläsare om: Jag vill väldigt gärna ha en kokbok.

För att när man är en alldeles färsk läkarstudent finns inget bättre än att följa recept. Idag skulle vi lära oss om behandling av diabetes och vår föreläsare berättade att hennes mål var att hålla den första intressanta föreläsningen i detta så uttjatade ämne. Detta skulle hon göra genom att beskriva hur svårt det är att behandla diabetes och hur individanpassad behandlingen måste vara. Och så är det säkert, men om det finns en möjlighet att förenkla denna djungel av läkemedel och doseringar: Gör det, snälla. Precis som man som ny inom matlagningens värld inte kan analysera vilka smaker som gifter sig med varandra är det svårt för den unga medicinkandidaten att förstå hur läkemedel ska selekteras och doseras för att göra patienten stabil och välmående. I någon ände måste jag börja. Enligt mig bör föreläsarens roll vara att visa mig denna ände, inte hur långt linan löper (om man nu ska tala i metaforer).

Samtidigt har jag djup förståelse för att en erfaren specialist och forskare inom diabetologi som brinner för sitt ämne måste ha svårt att förmedla de mest basala kunskaperna till oss, erfarenhetstörstande. Det skulle vara som att förenkla och stryka in en välskriven men dock för lång text.
Kill your darlings.
Förklara det du tillägnat trettio år på två timmar. 

Hundfobi

Okej. Sista matchen för både Mattias Jonson (Farfar) och Pa Dembo Touray som av ett eller annat skäl avslutar sina Djurgårdskarriärer går av stapeln om någon timme. Vi vinner väl va?

En helt annan sak: Om man har en hundfobi, är det inte bättre att kliva på tunnelbanevagnen märkt med hundar förbjudet-skylten än att stå mitt emellan två hundekipage och skrika? Jag har ingen respekt för folk
som gör det svårt för sig själva.
"AAh, hundarna freakar ut, aah! Måste kliva av och vänta på nästa tåg!"
"Kan du inte bara byta vagn?"
"Nej det är alldeles för jobbigt. Jag ska vänta på nästa tåg. Ahh, hundarna freakar ut!"
Du freakar ut, tänkte jag.

Tekniken åldras fort

Min nya leksak är beställd.

Förhoppningsvis fungerar avancerade appar såsom SL-res i Stockholm eller den inbyggda Kartor, som fungerar så utomordentligt dåligt på min numera uråldriga (>2 år) iPhone 3.

Infektion

Idag har jag haft den första av två introduktionsdagar inom temat infektion.

Håll i hatten: Det var en riktigt bra dag! Uteslutande bra föreläsningar på förmiddagen, bedsideundervisning på eftermiddagen. På infektionsavdelningen ligger spännande patienter, konstaterar jag, och ett nytt intresse har kanske väckts. 

Men så var det parasiterna. De som jag så strategiskt undvikit att plugga in under hela preklin och vilkas existens jag önskar att jag kunde förneka. Vill. Inte. Veta. Av. Tur att de är relativt ovanliga i Sverige. 

Patientfall

Kvinna, 22 år. Student och ickerökare. Hemkommer efter plötslig debut av trötthet. Befann sig vid insjuknandet på Konsum där hon kände sig småskakig, lättirriterad och hungrig.

Diagnosförslag?
Hypoglykemi samt inslag av skolrelaterad utmattning. 


Behandling?
Glass? Helst god och dyr. Scrubs.
Powernap om insatt behandling ej ger önskad effekt. 

Akut trött

Jaha, vardagen fortsätter. Djurgården är klara för allsvenskan nästa år och jag är just hemkommen från ett mycket tråkigt seminarium och lider av akut trötthet. Termin 4 har anlänt till sjukhuset men vår klass får fortfarande utskällningen när kaffemaskinen inte blivit påtittad. Det här är oacceptabelt, vilka ingår i grupp D? Ingen smidig överlämning av stafettpinnen där inte. Dessutom ockuperar T4 den bästa föreläsningssalen och blir bjudna på lunch. Men jag är inte bitter (förutom just idag).

Måste säga att jag så smått börjar sakna den verksamhetsförlagda utbildningen. Jag blir inte direkt tröstad av att min första VFU-vecka nästa block utgörs av geriatrik. Som L. sa: Kan man ta med sig något annat att läsa under tiden eller? Geriatrik, liksom.

Otur

Antar att jag är något närmare läkarexamen nu när jag kan checka av min första tenta i klinisk medicin. Många delar av tentan tog upp riskfaktorer. Hypertoni för cerebrovaskulär lesion, rökning för lungsjukdomar, obesitas för typ 2-diabetes. Men statistik och verklighet är vitt skilda saker, det har jag förstått. Och det gnager mig. Varför måste hereditet vara en så stark riskfaktor när det inte går att bota?

...Eller otur, som nog är ännu starkare.

Nu gjorde Daja mål för Djurgården. Wohoo!

Update.

Min vecka hittills:

Måndag: Tenta förmiddag och något slags gruppsamtal (gruppterapi? Nä, diskussion) eftermiddag. 

Tisdag: Lumbalpunktionsteknik och sterilteknik, venpunktion. Stack min första LP-docka! Redo för verkligheten? Japp.

Onsdag: Sista någonsin EKG-seminarium, sjukhus-HLR. Mina händer är alldeles röda efter hjärtkompressioner på docka. Känns bra.

Nu: Nudlar. 

Läran om blodets sjukdomar

Och hematologi sedan, detta mystiska ämne dolt i ovisshet. Det attraherar och repellerar på samma gång. Trots att jag försöker bildas ingen ordning i mitt huvud, begreppen snurrar runt i form av ord som förkortas till tre bokstäver. ITP, TTP, HUS, DIC, MPN osv. Jag vet vad de står för men innebörden saknas mig i stort.

När jag för en stund sedan kände att nu är det nog dags att sova och insåg att klockan bara var sju bestämde jag mig för kaffepaus framför något oglamouröst kanal5-play-program. Snart snart ger jag mig på medvetslösheten. Den på papper, alltså.

Om att läsa anteckningar

Hur kan det vara att plugget även när det är som mest kritiskt åsidosätts? Klockan är snart tolv, jag har läst om huvudvärk, epilepsi och yrsel. Kvar har jag ett tjugotal föreläsningar att gå igenom och mer därtill. Jag intalar mig själv - jag är faktiskt ganska säker på - att jag tycker internmedicin är spännande och intressant. Varför dras då min uppmärksamhet hellre mot Peter Jöback på morgon-TV? Varför börjar jag städa och diska? För det är exempel på saker som är tråkigt, verkligen tråkigt. Jag tror det är formen plugget antar. Papper i en pärm, slarviga anteckningar, onödigt klotter. Jag vill ut och se, jag vill vara på sjukhus där det händer varje dag. Se hur läkemedlen administreras och effekten de förhoppningsvis ger, inte läsa om vilken dos när och hur. Anteckningar (skriva kul, läsa tråkigt) och tentor är ett nödvändigt ont. 

Nu till något som jag med rätta kan göra vid sidan om plugget: Långpromenad med hunden. 

Plast

När Promoe dunkar i högtalarna hör jag något.
But it seems like the whole world is living in some candy dream, they want a plastic screen - not flesh and blood. 
Jag säger som så många sagt förut: Plastbröst, nej tack. Det är ju så fruktansvärt motbjudande när unga tjejer opererar in oproportionerligt stor byst, helt utan känsla för estetik. För när jag tecknar eller fotograferar, då måste det färdiga alstret ha en jämvikt. Det måste finnas harmoni för att det ska inte vara jobbigt att titta på konst. När man medvetet ändrar sin kropp för att bli snyggare måste det finnas en helhetsbild, det handlar aldrig bara om ett par bröst. Så på den basen ifrågasätter jag de estetiska plastikkirurgerna som så envist hävdar att deras yrke kräver en känsla för just estetik. Var är den känslan i alla dessa naiva tonårsflickors fall? Det är helt klart inte Bandit Queen att förstora brösten på detta sätt, det står klart.

Och när det kommer till att teckna råkar just jag vara alldeles särskilt intresserad av kvinnokroppen.

"Skillnaden mellan att flyga och falla är hållet man gör det åt" som Organismen säger. 

Patientens del

Och precis när hunden och hennes "faster" begav sig ut på äventyr började det störtregna. Den mörkgrå tonen ute sprider en dyster stämning i hela lägenheten. Ändå är det så skönt att vara hemma med fri mat och dryck.

För igår åkte jag på remiss från vårdcentralen till akuten. Samlade på mig viktiga erfarenheter från andra sidan. Den långa och outhärdliga väntan på läkare, på undersökningar, på provsvar. Sådan tristess att det blir rena lyckan när sköterskan kommer och kontrollerar vitalparametrar. Vikten av läkarens närvaro och beslutsfattande (även när det gäller så enkla beslut som att koppla ett glukosdropp till en fastande patient). Ovissheten. Den angående provsvar (jag vet att infektionsvärdena är stegrade, men hur mycket?), undersökningsresultat (det är inte det där men vad är det då, syntes något annat?), tankar som snurrar hos vårdpersonalen (differentialdiagnoser?). För jag vet att man ibland anser att hela sanningen inte skulle gynna patienten. Även om man inte vill erkänna det.

Och det är sant att det känns som att kissa på sig när man får kontrastmedel innan CT.

Update

...och det blir en iPhone 4S som kommer. Precis som prylbloggaren på Aftonbladet förutspått.

Blodgas

Nu har presskonferensen börjat, jag väntar med spänning på nya iPhone. Föreställer mig att jag med en ny telefon skulle slippa få starka impulser att slänga telefonen i marken. Till exempel. Håller tummarna för något mycket lockande i iPhone 5-väg alternativt en trevlig prissänkning på den redan existerande iPhone 4.

Har under mina två första dagar på lungmedicin fått göra - och lyckats med - sex arteriella blodgaser. Börjar känna mig rutinerad men bara så mycket att jag fortfarande får ett lyckorus vid åsynen av det ofta så ljusröda arteriella blodet. Men när en blodgas verkligen är indicerad och syrgasmättnaden låg är även det arteriella blodet mörkt. Mycket förvirrande.

Svamp

Idag har jag lagat väldigt många kantarellpiroger och studerat intoxikationer. Klinisk toxikologi är ett ganska knöligt ämne, kanske mest för att det finns så fruktansvärt mycket man kan förtära, injicera eller på annat sätt exponeras i för stora mängder av. Överdoseringkapitlet i FASS talar sitt tydliga språk.

Så för att kombinera plugg och vardag bestämde jag mig för att kolla in avsnittet svampar lite extra. Det visade sig snart att endast ett fåtal svampar i Sverige bildar livsfarliga toxiner. Gifthätting, lömsk flugsvamp, vit flugsvamp, stenmurkla (oförvälld eller icke torkad) samt spetstoppig spindelskivling. Jag känner mig belåten med denna insikt då jag som oerfaren svampplockare föreställt mig att det finns lika många giftiga svamparter som läkemedel möjliga att överdosera. Lite illamående kan man väl stå ut med? Men icke-reversibel njurskada som en blixt från klar himmel bör man passa sig för.

Och förresten, vem vid sina sinnens fulla bruk skulle stoppa i sig en rå stenmurkla?

Inte jag. 

Nu

Jag blir lite rädd för facebook. Får 1984-känningar.

Magnus Betnér berättar att han tycker om att ha lite ångest och må dåligt.

Tänker på den tinade svampen och hoppas att den bara består av trattkantareller. Så att det blir någon paj.

Stör mig på reklam såsom vitaePro och Mitt Lån. Kom igen, liksom.

Hunden ber mig om att leka med henne. Okej. Hämta den där frisbeen!