Och precis när hunden och hennes "faster" begav sig ut på äventyr började det störtregna. Den mörkgrå tonen ute sprider en dyster stämning i hela lägenheten. Ändå är det så skönt att vara hemma med fri mat och dryck.
För igår åkte jag på remiss från vårdcentralen till akuten. Samlade på mig viktiga erfarenheter från andra sidan. Den långa och outhärdliga väntan på läkare, på undersökningar, på provsvar. Sådan tristess att det blir rena lyckan när sköterskan kommer och kontrollerar vitalparametrar. Vikten av läkarens närvaro och beslutsfattande (även när det gäller så enkla beslut som att koppla ett glukosdropp till en fastande patient). Ovissheten. Den angående provsvar (jag vet att infektionsvärdena är stegrade, men hur mycket?), undersökningsresultat (det är inte det där men vad är det då, syntes något annat?), tankar som snurrar hos vårdpersonalen (differentialdiagnoser?). För jag vet att man ibland anser att hela sanningen inte skulle gynna patienten. Även om man inte vill erkänna det.
Och det är sant att det känns som att kissa på sig när man får kontrastmedel innan CT.
Det är bra för oss att vara patienter emellanåt. Två sidor av ett mynt.
SvaraRadera