Jaha. Här ligger jag, hemma ensam (så när som på hunden) i min säng, med en obligatorisk post tentaperiods-feber. Och tycker synd om mig själv. Igår blev det ju självfallet ingen After school på en av Södersjukhusets balkonger med, vad jag föreställer mig, fantastiskt väder och förtrollande utsikt. Inte heller utgång till Trädgården som jag så många gånger tänkt besöka utan att någonsin lyckas. Idag får jag kolla på matchen hemifrån, kanske försöka få syn på det hejande gäng som jag känner i ett hörn på kameran vid något inkast. Där jag ligger och hostar upp slemklumpar. Alltså tycker jag synd om mig själv.
Fast vädret är riktigt kasst, den fina utsikten igår lär säkert ha legat skymd bakom ett tjockt molntäcke och gänget som jag känner står nog på en del av Stadion utan tak - oskyddade i blåst och förmodat regn. Så jag ska väl inte klaga, det finns ju Alvedon, och som pappa sa att det var ju värt lite sjukdom att klara kursen i Klinisk medicin inriktning medicin.
Så, varför blir man sjuk så fort man slutar stressa? Är nyckeln till en infektionsfri vardag att aldrig slappna av, helt enkelt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar