Hiphop-style á la Eminem i Lose Yourself

Mindre än en vecka kvar till första tentan på över ett år. Tentor kanske mer korrekt, som i skriftlig, muntlig och praktisk. Som i kirurgi, ortopedi, urologi, anestesi, radiologi, onkologi och rättsmedicin. Renskriver anteckningar från ortopediskt status och försöker tyda mina egna, påhittade rörelser som beskriver hur olika tester utförs.

Hawkins test för impingement syndrome är ett bra exempel: Abduktion 90 grader i axel, flektion 90 grader i armbåge och "nedåtrotation" i olika grader av "framåtelevation". Varför inte bara hiphop-style á la Eminem i Lose Yourself?

Såg The Great Gatsby igår (eller som killen som pratade innan bions början sa, "Gatsby den store"). Som en orubblig anhängare av Baz Luhrmann och tillika Leonardo DiCaprio tänker jag hävda att den var bra. Vacker. Sprudlande. Inte Moulin Rouge-style och kanske inte ens snudd på men ändå, helt klart, älskvärd.

Det är typiskt att inte ha bloggat på massa massa veckor och så, plötsligt, när tentan närmar sig börjar bloggaktiviteten ta fart igen. Typiskt dåligt, dvs.

Andningsmask

Efter många om och men har jag anslutit mig till sms-livräddarna. Jag har känt en viss tveksamhet, tidigt i utbildningen kanske beroende på att jag endast genomgått basal HLR-utbildning, senare eftersom jag inte haft en andningsmask. Ska jag till ett hjärtstopp och utföra HLR vill jag såklart göra inblåsningar. Frågan är, vill jag göra inblåsningar på vem som helst? Kanske är det inte de friskaste människorna i stan som faller knall till marken, kanske riskerar jag min egen säkerhet, kanske är jag självisk? Till mitt försvar finns SWESEMs utbildningsutskotts PM om initialt omhändertagande enligt ABCDE. Högst upp står nämligen inte A som i Airways utan Ö som i Överblick. Där finns två punkter: Säkerhet för vårdpersonal och patient och därefter medvetande/andning. Alltså säkerhet innan HLR. Och jag känner att jag inte vill göra inblåsningar på vem som helst som faller knall till marken på stan. Nu har jag en andningsmask och har alltså anmält mig som sms-livräddare med kunskap om defibrillatorer.

Angående hat och Q-park

Ibland kan man som konsument känna sig förtvivlat hjälplös. När man betalar för en vara eller tjänst känner man, eller kanske är det bara jag, en tilltro till att köpet gått ärligt till. Tänk hur ofta jag slentrianmässigt tackar nej till ett kvitto, jag menar, hur ofta behövs det där kvittot egentligen? Man tänker kanske, särskilt när det gäller mer väletablerade företag, att företaget borde vara lika intresserad av en nöjd kund som kunden av en bra vara/tjänst och att det därför inte borde krångla. Men nu handlar det ju om Q-park.

Parkeringsbeviset, som kostar oss flera hundra dyra kronor i månaden, låg fullt synligt i bilens framruta. Det var därför jag blev så chockad när två gula lappar låg och fladdrade under vindrutetorkaren. Det innebar 600 kronor, motsvarande cirka två månaders parkering. Eller motsvarande en 15-kilossäck hundmat, eller människomat för en vecka, eller en underbar dag i skidbacken, eller ett halvt par joggingskor för att undvika benhinneinflammation i år igen, eller en (åtminstone enkel) resa ner till familjen söderut. Eller nya Lara Croft Tomb Raider. Men det här var 600 kronor för två dagars parkering med ett tillstånd fullt synligt i framrutan. Jag stod framför bilen med underkäken löst hängande i en form av förvirring och tittade från de gula fladdrande lapparna till parkeringsbeviset som var fullt synligt i framrutan och tillbaka till de gula fladdrande lapparna. Jag tänkte, såklart, att här har blivit ett missförstånd som säkert måste kunna gå att lösa. Och tog därför inte upp min smarta telefon för att fotografera (vad nu en bild skulle ha gjort för skillnad...).

Jag skickade in en överklagan såklart. Tänkte att det säkert skulle lösa sig om någon annan än den uppenbart efterblivne parkeringsvakten tittade på bilderna som Q-park tagit. Tänkte att bilden ju måste ha gjort bilens framruta rättvisa och om den inte hade det måste det ju gå att föra en konversation på en någorlunda vuxen nivå. Så om jag bara kunde få se bilden. Men tänk så fel jag hade, för Q-park tar nämligen bara bildbevis för sin egen skull och låter inte den betalande kunden, i detta fall två fattiga studenter som lånar pengar för att få gå nattskift en fredagskväll, ta del av denna påstådda bevisning. Jag ringde och berättade för en manlig person (han kunde svara i telefon vilket antagligen var tillfredsställande nog för Q-park när de anställde honom) att deras attityd inte var ett bra sätt att bemöta kunder på. Han svarade, så som han hade blivit tillsagd att svara, att jag fick tolkade hur jag ville. Tack så jävla mycket, din skitstövel. Fast egentligen var jag inte arg på honom, det var ju synd om honom att det enda jobbet han kunde få var ett av de mest otacksamma i världshistorien. Jag var bara allmänt arg.

Igår kom svaret från en annan av Q-parks solstrålar. Inga-Lill N. Som i Inga-Lill Nånting. Som i Inga-Lill Kompetent-nog-att-skicka-autosvar-via-mail. Handläggare på Överklagningsenheten. Kanske ännu mer synd om henne än om Fabian (eller whatshisname) som jag pratade med per telefon. Inga-Lill N måste ju ändå ha klättrat i karriären, fast på Q-park på ett av världens mest otacksamma jobb. Överklagan godkändes inte, hur som helst.  Inga-Lill N hävdar att hon inte kan godta förklaringen förekomst av giltigt parkeringstillstånd fullt synligt i framrutan som skäl för avskrivning av ärendet. Hon kanske kan stoppa upp ärendet där mitt finger numera brukar palpera prostator. Lite så känner jag.

Min spontana känsla är, naturligtvis, att jag vill hämnas. Och jag har ju lärt mig av Tarantino (den store) att revenge is a dish best served cold. Och det är nu jag börjar känna mig så förtvivlat hjälplös. För vad kan jag göra? Sluta vara kund hos Q-park? En liten piss i deras ocean. Ringa till Aftonbladet och bli fotograferad med de gula fladdrande lapparna i handen och en tår på kinden? Och sälja min själ till djävulen. Gå till tingsrätt? Och riskera att stå där med en räkning flerfaldigt högre än den vi har nu. Ringa till mamma och fråga om hon vill betala för att mildra den ekonomiska biten? Och svälja min stolthet en aning. Eller så skriver jag för att avreagera mig och låtsas som att ingenting har hänt. Fortsätter att betala till Q-park varje månad. Fortsätter att längta efter min första månadslön. Fortsätter att traska runt i blåkläder och operationsskor på sjukhuset för lånade pengar. Fortsätter att dricka kvarlämnat vin och dansa på helgen. Fortsätter att gå lånpromenader med hunden. Fortsätter att glädja mig åt att jag kommer att ha ett jobb i framtiden som kanske inte alltid är så tacksamt men alltid kommer att vara tusen gånger mer tacksamt och givande än Inga-Lill N och Fabians (eller whatshisnames) jobb. Hur många rumpor jag än måste stoppa fingret i.

?

Tack för att jag fick känna på din prostata

Tack för att jag fick känna på din prostata. Eller vad säger man? Den oönskade kandidaten som inte tillför annat än ett finger i rumpan. Det måste vara skräcken för patienter på universitetssjukhus, att höra "jag har en läkarstudent med mig idag". Där står jag och skäms å patientens vägnar. Funderar aktivt över hur jag på bästa sätt ser oberörd ut av situationen. Tvingar mig att möta patientens blick och nicka förstående för att undvika att titta ner i golvet. Samtidigt var prostatapalpationen, min första någonsin, gårdagens höjdpunkt. Idag var höjdpunkten helt klart att suturera penis.

Waking up is hard to do

Under tiden på narkosen under grundutbildningen (fem fjuttiga dagar i mitt fall) är det inte prioriterat att säkra luftvägen, utan att fria luftvägen. Dvs vi ska träna på att hålla mask och ventilera. Asbra, kul och spännande på alla sätt. Men, och kanske är jag fånig som säger det, jag har hela tiden varit ute efter att intubera.

Idag har jag intuberat!!(!!)

Jag är så fruktansvärt bra. 

Antingen eller

Jag känner lite såhär: Antingen finnar eller rynkor. Den här övergångsfasen med bådadera är inte ok. Det var när jag skrattade i hissen som jag fick en chock av att se mig i spegeln. Rynkor, överallt. Och M ger mig den klena trösten att även han har rynkor. Jag borde skratta åt mig själv i spegeln lite oftare för att mildra framtida otrevliga överraskningar. Hånskratta, kanske. "Titta på 23-åringen med både rynkor och finnar i ansiktet. Haha". Osv.

Skam

Kände mig smått uttittad på Systembolaget när jag, efter att M hade köpt en helkvällsförbrukning av alkoholfri öl, betalade asmycket för tequila. "Hur var det med dig då lilla vän?" Sa fröken i kassan med en högst dömande röst. "Det är inflyttningsfest, så det är inte bara jag" försvarade jag mig. Hon tittade upp med en säkertattduska-blick från legitimationen som hon spenderat, även för en systemet-personal, lång tid att bedöma.

Det kändes som att jag var minderårig, för full och för ung att få komma in på något ställe. Kände ungefär samma skam som när jag frågade om jag kunde gå tidigt från vårdcentralen idag (kände att jag fick ut sådär mycket av att sitta med och lyssna på läkarens telefontid a la vc-dagarna T1) och fick kommentaren "ja om du nu tycker att det är roligare" och sedan, när jag gick ut genom dörren: "ha ett bra liv".

En helt onödig form av skam, egentligen.

Dödstrist

Dör den oerhört långsamma vårdcentralsdöden. Jag är inte alls road av situationen. Jag är nog lika uttråkad som killen i väntrummet. Minst.

Vuxenheten

Jag bor i en trea med sambo och hund och en Skoda Combi väntandes på parkeringen i vilken jag brukar åka och veckohandla. Det var under morgonen, när DN anlände för första gången och jag satt med kaffekoppen i handen i min morgonrock och läste, som det slog mig med full kraft: Vuxenheten. Nu saknas väl bara fast jobb och barn på dagis för att bli den där fullkomligt vuxna människan. 23 år och fullkomligt vuxen. Det hela blir ju inte bättre av mitt näst intill missbrukande av talböcker och en frys full av fläskfilé och jäst. Samtidigt är jag ibland fortfarande ute och festar, dansar som på amfetamin till electro (eller helst något annat), och trängs på konserter. Delar säng med två andra brudar på resa och besöker årligen olika tivoli. Testar vodka med chilismak (en gång, aldrig mer) och dricker den billigaste ölen på sunkhak. Sådana där saker som inte känns så vuxet, så till vida att man inte är en alkoholiserad vuxen som för med sig ångest genom att dansa och dricka alldeles för mycket på Silja Line. (På tal om kryssning så närmar sig kursresan med stormsteg. Drinkar, dans, karaoke osv?)

Kanske framför allt så pluggar jag fortfarande. Student och sommarjobbare. Det låter inte så vuxet.

Flyttat

Jag har flyttat och kan nu sitta och blogga i ett arbetsrum som är ett helt annat rum än vardagsrummet. Det känns oändligt stort, ibland ekar det som i en grotta. Jag läser för närvarande onkologi. Helt okej, bortsett från att vi måste vara på SÖS.

Les Mis var helt fantastisk, by the way.

There's a fracture, I need to fix it

Kirurgkursen rullar, och den rullar alldeles för snabbt. Det känns som att den snart är slut, fastän den just har börjat. Massor har hänt: Jag har opererat ut en broskknöl, lekt doktor på KTC, genomlidit många mörka dagar av influensa, skapat en Dark Elf i Oblivion (har inte riktigt fattat tycke för Skyrim), fått lokalbedövning i ögat, somnat in med Cocillana, varit näst sämst på bowling, fått examensarbetet godkänt, reponerat en handled (eller kanske mest hjälpt till), dikterat ortopedepikriser, burit snygga strumpor med silverstjärnor och suturerat sår på en livs levande och vaken individ. Jag har blivit mycket bättre sedan medicinkursen, inte bara för att kirurgi är ca sjuttiofemtusen gånger roligare. Mitt självförtroende har blivit mycket bättre och det underlättar något enormt när man ska bli läkare. Att vara trygg i sig själv, menar jag.

För övrigt fick jag fel studentvalda kurs och jag är därför skitsur. Eller åtminstone lite sur. Fast förutom större självförtroende har jag breddat mitt perspektiv och det är väl en världslig sak att inte få den kurs man väljer.

Och slutligen ett litet citat från ortopedakuten.
UL: "Det här är rtg-bilder från en patient som kommer in med en kraftigt dislocerad handledsfraktur"
ÖL: "Hur gammal?"
UL: "Patienten eller frakturen?"
ÖL: "FRAKTUREN!"

LCHF

Aftonbladets chefredaktör svarar på tal:

Kommentar från tobbo  Ibland står det är man dör av LCHF på era löpsedlar. Ibland står det "Så blir du smal med LCHF". Har ni svårt att bestämma er?

Jan Helin:  Det kan ju vara en kombination här. Först blir du smal, sedan dör du.

Update

Jag är väldigt väldigt trött. Typ så trött så att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Jag säger fel saker. Typ som att svara "Intensiven.... jag menar infektion, Stina undersköterska" i telefon och få ett gapskratt tillbaka i andra sidan av luren. Det har varit en hård vecka. Samtidigt känner jag mig mer och mer övertygad om att bli kirurg för varje kursminut som passerar.

Nu måste jag sova.

Slutversionen är inlämnad

Slutversionen av examensarbetet är inlämnad - nu väntar bara domen. Jag sitter så klart i pyjamas med fett hår och oborstade tänder i sviterna av en smärtsam halsinfektion. Den obligatoriska jag-är-klar-nu-så-jag-slappnar-av-och-blir-sjuk-infektionen. Men det kan jag väl ta, bara jag är frisk när måndag ringer och kirurgkursen drar igång.

Jag är hemma i småstaden och andas frisk luft. Sträckläser lättillgängliga kriminalromaner och bakar efterrätter. Slår in paket till yngsta brorsonen som börjar bli stor (snart stor nog att gå i skolan). Går långa promenader med min älskade hund (som skönheten och odjuret fast tvärt om - skönhet på utsidan, monster på insidan), får köldurtikaria och blir sjuk. Det hela är ganska uthärdligt.

Skyfall

Varför finns inte denna fantastiska låt på Spotify?

Examensarbetet håller verkligen på att lida mot sitt slut. I veckan kommer slutversionen att laddas upp. Sedan, efterlängtade kirurgkurs.

Mat = gott

Googlar billig mat och faller i tusen bitar. Ämnar att promenera (på grund av frånvaro av SL-kort pga snålhet) till men kanske framför allt ifrån mörby centrum för att handla den billiga maten. Mjölk och potatis. Igår fick jag saft kastat över mig på jobbet. Jag har mörkare hår nu och känner mig mycket nöjd med det.

Grejen är att jag älskar mat så mycket, och då snackar vi inte bönor och potatis. Då snackar vi kronärtskockor, lagrad ost, olivolja, en saftig köttbit och parmaskinka.

Här kommer det stora testet: Bit ihop.