Rastlös

Så. Nu sitter man här framför sin gamla PC på en bros avstånd från sin gamla hemstad med ett glas vin och chockladpraliner. Omringad av hundar. Skoltröttheten rann ur mig snabbt, känner mig redan rastlös. Vill sysselsätta mig med något som känns mindre meningslöst än den tunna boken i anestesiologi - detta trots glädjen när vi fick böckerna utdelade (den här boken skulle faktiskt kunna gå att läsa!).

Kanske skulle måla en tavla till och uppslukas av den koncentration som det kräver. Som meditation.
Gott nytt år då.

Flitigast

Tappade bort mitt lösenord varför jag frånvarat. Jag blir verkligen tokig på alla lösenord överallt. Jag minns på den gamla goda tiden då jag hade samma överallt - det var innan mina mailkonton blev kapade.

Tänkte väl mest förmedla denna underbara artikel som jag fick länkad av en god vän:
Unga kvinnor flitigaste studenterna

Vänder

Nu blir det i alla fall bara ljusare.
Ute som inne?

Imorgon ska jag äntligen söderut. Koppla av, ta det lugnt, bli serverad mat osv. Så föreställer jag mig att det kommer bli. Förresten så försökte jag, inför julafton, leta i min garderob efter en färgklick. Helst en färgklick i form av en klänning. En svårare uppgift får man leta efter.
Hmm, vitt? Ljusar upp vardagen. Nej?
Den här hudfärgade grejen med en tillstymmelse till orange då?
Jag kanske kan måla naglarna röda istället.

Sånt

Det är i sådana här lägen man önskar att man hade gjort den där tonsillektomin. Eller att det redan var jullov. Jag tror att skoltröttheten har slagit ner i mig, om än ovanligt sent i år, lika sent som snön. Jag hoppas på att hemresan till jul ska räcka för att ladda om, nästa termin verkar tung. Schemalagd på heltid, mycket plugg hemma, planering inför exjobb, skaffa sommarjobb, försöka få en lugn och harmonisk hund. Sånt.

90 år

Idag skulle du ha fyllt 90. Så vi tänker på dig, kära farmor.

Social träning

Då har jag spenderat en kväll i Uppsala med att försöka prata med vanligt folk. Pol.Kand-are, juriststudenter och annat icke-läkarfolk. För det verkar nämligen så ibland, att läkarstudenterna bildar flock och hittar sina egna samtalsämnen, framtidsvisioner och skämt. Det kanske kan vara nyttigt med lite social träning då och då.

Nu: Dexter och någon ny smak på chips, double cheese and chili?

Kandidatens förbannelse

Igår började jag dagen med att, i min stress, glömma bort att borsta tänderna. Tog pendeltåget mot söder om söder och väl framme i Huddinge och den långa korridoren som utgör anestesikliniken tog jag fel storlek på mina annars så bekväma sjukhuskläder. Jag tog mig upp till min praktikplats och letade upp min handledare som visade sig vara utbytt mot någon annan som visade sig vara sjuk och fick gå hem. Blev därefter skickad till röntgen för att finna reservhandledaren till reservhandledaren. Denne specialistläkare, som för övrigt stank så starkt av rök att jag ville kräkas, visade med all önskvärd tydlighet att en kandidat var det sista han ville ha efter sig. Jag förbannade kandidatskapet och muttrade något om min dyrbara tid när jag med snabba steg tog mig tillbaka till operation. Till slut skickades jag in i en operationssal där jag misslyckades med att intubera en patient men åtminstone satte den fetaste nålen rakt in i venen på handen och säkrade en infart. Blev flyttad på av överläkaren som lite vagt muttrade nu flyttar jag på dig - förbannade återigen kandidatskapet. Med en ilska svår att övervinna med bara vilja begav jag mig till lunchrummet, ignorerade alla professorer som stirrade på mig genom sina ramar på väggen - tänkte jag vill allt annat än att bli professor just nu. En kursare sa att första gången man slår en spik blir den aldrig rak och jag kände mig tröstad. En annan rusade in och sa jag har fått intubera fan vad lätt det var och jag var åter agiterad. Även om jag vet att det är olika med olika patienter.

Idag vaknade jag två minuter innan klockan ringde med tankar om nya tag. Den här dagen ska jag lära mig, den här dagen är jag bäst. Och jag ska tänka på alla de dagar, som är så många fler, när jag älskar att vara kandidat. Sedan knäckte det till i ryggen. 

Små tankar på det stora pendeltåget

Tidigt i morse föll den första Stockholmssnön men med uttalad snålhet. Kylan lovar mer snö och jag och hunden hoppas (det är ju redan 6 december!). Dagliga pendeltågsresor har hittills fungerat bra - i tid, inte överdrivet fullt och med en skönlitterär bok i högsta hugg. Men det känns på de tunga ögonlocken att avståndet är längre till kaffemaskinen. Fast vad piggar upp en bättre än att kastas in i en kylig operationssal med larynxmasken i högsta hugg?

I den obligatoriska grundutbildningen till läkare på KI ingår två veckor anestesi och intensivvård. TVÅ veckor! Två veckor flyger förbi. Det var då, när jag läste det, som jag insåg att de här studentvalda kurserna är av stort värde, det är faktiskt viktigt vad vi väljer! Jag får nämligen den stora äran att tillägna fem extra veckor inom min intressesfär.

Andra advent

Andra advent. Söderte och hembakade lussebullar. Sitter och ströläser skönlitteratur och njuter av den relativa ledigheten. Förvånas över hur en deckare avsedd för vuxna kan vara så mycket mindre intellektuellt utmanande än en tonårsbok. Jakten på en bra deckare (exempelvis Patient 67) är lika svår som jakten på en bra skräckfilm. Men ändå ska jag dit och rota hela tiden, för när man väl hittar pärlorna så är det värt det. Och även och jag inte gillade de två första Kepler-böckerna kommer jag med största sannolikhet att läsa även den tredje i hopp om att de båda författarnas vägar går åt samma håll. Det är det som samarbete går ut på, att leva i samma universum och ha ett gemensamt mål. Det har jag lärt mig.

WE HAVE TO INTUBATE

Idag har jag lärt mig att intubera. Åtminstone testat på dockor och det var inte utan en esophagusintubation. Men när jag väl förstod vilka som var stämbanden gick det hela bättre. Sedan tävlade vi vem som kunde intubera snabbast - något som kursledningen egentligen ville att vi skulle hålla tyst om. Dessutom slank det in en och annan PVK i en låtsasarm med väldigt lättflytande låtsasblod.
Hittills är jag väldigt nöjd och glad över min studentvalda kurs.

Väntan

Väntan.
Nästan alltid finns det något att vänta på. Tentaresultat, schema, resultat av olika val, ett särskilt mail.
Imorgon börjar min första studentvalda kurs, mitt förstahandsval.
Och förväntan.

Äntligen!

För första gången sedan den dova molande ångesten började (låt säga för ett år sedan) känner jag en gnutta jävlar anamma. Det handlar om examensarbetet som ska skrivas termin 7, så nära men ändå så långt bort. På måndag har vi någon slags uppvärmning och i mars, verkar det som, ska handledare vara fixad och projektförslag inlämnat. Svag i benen av detta besked bestämmer jag mig för att börja söka lite slumpmässigt på PubMed och jag stärks en aning över att det faktiskt börjar komma upp tankar kring ämnen att fördjupa sig inom. Vaga tankar men ändå: Äntligen! 

Pluggmotivation

Pluggmotivationen är i botten. Den där tentan drog musten ur hela klassen. Ändå sitter jag på bussen på väg till djursjukhuset - hunden ska få höfterna röntgade - och irriterar mig på 14-åriga killar som pratar om hur mycket de skolkar där de sitter näst längst bak i bussen och stinker rök och Red bull. Kan ni inte bara se till att göra plugget ordentligt så ni håller framtida möjligheter öppna? Samtidigt har jag lämnat en tentafråga tom, hur kunde det hända? Ogillar tanken på att tappa greppet när jag inget annat vill än att ha stenkoll.
"Det här måste ni kunna! Era patienter med blödande esophagusvaricer dog ju nu" som vår amanuens sa.

Men jag klarade ju tentan.

Bröd

Jag älskar att H. bestämde sig för att baka bröd klockan 04.00 efter hemkomst igår.

Gangsta

Äh. Man kan ju alltid liva upp stämningen med lite Geto Boys. Yo.

Kära telefon

Kära splitternya telefon


Jag köpte dig eftersom jag ville ha en telefon som fungerar. Jag hade en föreställning om en värld där människa och teknik skulle kunna leva i symbios. Där jag, människan, kan ägna mig åt fysiologiska komplikationer men aldrig behöva ägna så mycket som ett ögonblick åt tekniska. Där jag kan leva lyckligt ovetandes om hur mobilnät och inställningar fungerar. Men det var luftslottet som sprängdes. För här är jag, rotandes i mobilinställningar och i hektisk konversation med teknisk support. Precis där jag vill vara allra minst. Och allt för någon slags bug i nya operativsystemet.
Varför gör du såhär mot mig?
Blotta tanken på det du gjort får mig att längta tillbaka till Nokia 32.10-tiden, då Snake var det häftigaste i världen. Nu blir du sårad va? Bra. 
Om du inte börjar fungera snart så slänger jag dig hårt hårt i väggen. 
MVH Institutionen

Ang. Vårdnivåer

På förra tentan var det en fråga om vårdnivåer. Ämnet kom upp idag igen under ett samtal med en kursare. Så vad är en vårdnivå? Låt mig dra ett fiktivt exempel.

En patient blir väldigt väldigt sjuk. Vi kan tänka oss en riktigt svår lunginflammation. Patienten är i behov av ECMO-vård (det man brukar kalla hjärt-lung-maskin).
Ansvarig läkare om patient på ECMO-center: Nu är patienten frisk. Flytta patienten till IVA!
Ansvarig läkare om patient på IVA: Nu är patienten frisk. Flytta patienten till infektionsavdelning!
Ansvarig läkare om patient på infektion: Nu är patienten frisk. Flytta patienten till geriatriken!
Ansvarig läkare om patient på geriatriken: Nu är patienten frisk. Flytta patienten till korttidsboende!
Ansvarig läkare om patient på korttidsboende: Nu är patienten frisk. Låt patienten gå hem.

Typ så.
Nu blir det finbesök från London (istället för plugg, såklart).

Babe

Nu var det dags igen, för mig att börja klaga på måstet som så sakta smyger sig på. Tentaplugg-måste. Och berätta vad jag gör istället för att plugga. Tittar på Vem vet mest och får ont i magen av all den sliskighet som programledaren representerar. Söker på dålig musik på Spotify. Spelar alldeles nysläppta Skyrim. Sånt.

Ang. tidigare inlägg All dogs go to heaven: Frågan var om jag känner till Benji. Svaret är nej, jag fick Wikipedia. Insåg så smått, till min egen förskräckelse, att jag nog var mer Babe-generationen. Japp, Babe som i den modiga lilla grisen. (För er kännedom: Bildgoogla inte "Babe" om det är den lilla grisen ni är ute efter).

En lycklig slav

JA! Äntligen en avdelning där man får göra saker.
Det är nästan det bästa scenariot, när läkarstudenten tänker Ja, en handledare som låter mig göra saker! och handledaren tänker Ja, en slav!
Win-win.

Jag måste säga, även om mitt framtida jag kanske sätter sig på tvären, att administration är rätt trevligt.

Vill inte lämna soffan

Vill inte lämna soffan.
Måste vara utanför dörren om tio. Är inte redo för det.
Vill stanna i soffan, krama hunden och lyssna på hiphop.
Och håret sedan, vilket kaos. Det bara växer och växer och blir mer outhärdligt för varje dag.
Min hud klarar inte handsprit. VAD GÖR JAG UTAN HANDSPRIT? Det är helt enkelt inte ett alternativ.

Måndag

Väntar väntar väntar. I ett väldigt tomt vardagsrum på att en soffa ska komma. Sitter i mitt hörn och nästan slumrar till, idag har det verkligen varit måndag - känner måndag i hela kroppen. 

All dogs go to heaven

Ont i huvudet. Trött. Osminkad i brist på energi. Äter bara halv- eller helfabrikat för att jag inte orkar.
Vill gärna göra plugget ordentligt men hittar inte motivationen. Det stör mig. Går in halvhjärtat till seminariet idag. Hoppas att Alvedonen hjälper, nej kräver att den ska göra det.

När jag kommer hem ska jag titta på All dogs go to heaven. Det var en film jag hade när jag var liten som i mina barnaögon var både spännande och läskig. Känner hur nostalgitrippen börjar gripa tag redan nu. Dessutom älskar jag den gamla goda animationens tid.

Är inte mogen för freestyle

Det finns en sak som jag vill upplysa alla föreläsare om: Jag vill väldigt gärna ha en kokbok.

För att när man är en alldeles färsk läkarstudent finns inget bättre än att följa recept. Idag skulle vi lära oss om behandling av diabetes och vår föreläsare berättade att hennes mål var att hålla den första intressanta föreläsningen i detta så uttjatade ämne. Detta skulle hon göra genom att beskriva hur svårt det är att behandla diabetes och hur individanpassad behandlingen måste vara. Och så är det säkert, men om det finns en möjlighet att förenkla denna djungel av läkemedel och doseringar: Gör det, snälla. Precis som man som ny inom matlagningens värld inte kan analysera vilka smaker som gifter sig med varandra är det svårt för den unga medicinkandidaten att förstå hur läkemedel ska selekteras och doseras för att göra patienten stabil och välmående. I någon ände måste jag börja. Enligt mig bör föreläsarens roll vara att visa mig denna ände, inte hur långt linan löper (om man nu ska tala i metaforer).

Samtidigt har jag djup förståelse för att en erfaren specialist och forskare inom diabetologi som brinner för sitt ämne måste ha svårt att förmedla de mest basala kunskaperna till oss, erfarenhetstörstande. Det skulle vara som att förenkla och stryka in en välskriven men dock för lång text.
Kill your darlings.
Förklara det du tillägnat trettio år på två timmar. 

Hundfobi

Okej. Sista matchen för både Mattias Jonson (Farfar) och Pa Dembo Touray som av ett eller annat skäl avslutar sina Djurgårdskarriärer går av stapeln om någon timme. Vi vinner väl va?

En helt annan sak: Om man har en hundfobi, är det inte bättre att kliva på tunnelbanevagnen märkt med hundar förbjudet-skylten än att stå mitt emellan två hundekipage och skrika? Jag har ingen respekt för folk
som gör det svårt för sig själva.
"AAh, hundarna freakar ut, aah! Måste kliva av och vänta på nästa tåg!"
"Kan du inte bara byta vagn?"
"Nej det är alldeles för jobbigt. Jag ska vänta på nästa tåg. Ahh, hundarna freakar ut!"
Du freakar ut, tänkte jag.

Tekniken åldras fort

Min nya leksak är beställd.

Förhoppningsvis fungerar avancerade appar såsom SL-res i Stockholm eller den inbyggda Kartor, som fungerar så utomordentligt dåligt på min numera uråldriga (>2 år) iPhone 3.

Infektion

Idag har jag haft den första av två introduktionsdagar inom temat infektion.

Håll i hatten: Det var en riktigt bra dag! Uteslutande bra föreläsningar på förmiddagen, bedsideundervisning på eftermiddagen. På infektionsavdelningen ligger spännande patienter, konstaterar jag, och ett nytt intresse har kanske väckts. 

Men så var det parasiterna. De som jag så strategiskt undvikit att plugga in under hela preklin och vilkas existens jag önskar att jag kunde förneka. Vill. Inte. Veta. Av. Tur att de är relativt ovanliga i Sverige. 

Patientfall

Kvinna, 22 år. Student och ickerökare. Hemkommer efter plötslig debut av trötthet. Befann sig vid insjuknandet på Konsum där hon kände sig småskakig, lättirriterad och hungrig.

Diagnosförslag?
Hypoglykemi samt inslag av skolrelaterad utmattning. 


Behandling?
Glass? Helst god och dyr. Scrubs.
Powernap om insatt behandling ej ger önskad effekt. 

Akut trött

Jaha, vardagen fortsätter. Djurgården är klara för allsvenskan nästa år och jag är just hemkommen från ett mycket tråkigt seminarium och lider av akut trötthet. Termin 4 har anlänt till sjukhuset men vår klass får fortfarande utskällningen när kaffemaskinen inte blivit påtittad. Det här är oacceptabelt, vilka ingår i grupp D? Ingen smidig överlämning av stafettpinnen där inte. Dessutom ockuperar T4 den bästa föreläsningssalen och blir bjudna på lunch. Men jag är inte bitter (förutom just idag).

Måste säga att jag så smått börjar sakna den verksamhetsförlagda utbildningen. Jag blir inte direkt tröstad av att min första VFU-vecka nästa block utgörs av geriatrik. Som L. sa: Kan man ta med sig något annat att läsa under tiden eller? Geriatrik, liksom.

Otur

Antar att jag är något närmare läkarexamen nu när jag kan checka av min första tenta i klinisk medicin. Många delar av tentan tog upp riskfaktorer. Hypertoni för cerebrovaskulär lesion, rökning för lungsjukdomar, obesitas för typ 2-diabetes. Men statistik och verklighet är vitt skilda saker, det har jag förstått. Och det gnager mig. Varför måste hereditet vara en så stark riskfaktor när det inte går att bota?

...Eller otur, som nog är ännu starkare.

Nu gjorde Daja mål för Djurgården. Wohoo!

Update.

Min vecka hittills:

Måndag: Tenta förmiddag och något slags gruppsamtal (gruppterapi? Nä, diskussion) eftermiddag. 

Tisdag: Lumbalpunktionsteknik och sterilteknik, venpunktion. Stack min första LP-docka! Redo för verkligheten? Japp.

Onsdag: Sista någonsin EKG-seminarium, sjukhus-HLR. Mina händer är alldeles röda efter hjärtkompressioner på docka. Känns bra.

Nu: Nudlar. 

Läran om blodets sjukdomar

Och hematologi sedan, detta mystiska ämne dolt i ovisshet. Det attraherar och repellerar på samma gång. Trots att jag försöker bildas ingen ordning i mitt huvud, begreppen snurrar runt i form av ord som förkortas till tre bokstäver. ITP, TTP, HUS, DIC, MPN osv. Jag vet vad de står för men innebörden saknas mig i stort.

När jag för en stund sedan kände att nu är det nog dags att sova och insåg att klockan bara var sju bestämde jag mig för kaffepaus framför något oglamouröst kanal5-play-program. Snart snart ger jag mig på medvetslösheten. Den på papper, alltså.

Om att läsa anteckningar

Hur kan det vara att plugget även när det är som mest kritiskt åsidosätts? Klockan är snart tolv, jag har läst om huvudvärk, epilepsi och yrsel. Kvar har jag ett tjugotal föreläsningar att gå igenom och mer därtill. Jag intalar mig själv - jag är faktiskt ganska säker på - att jag tycker internmedicin är spännande och intressant. Varför dras då min uppmärksamhet hellre mot Peter Jöback på morgon-TV? Varför börjar jag städa och diska? För det är exempel på saker som är tråkigt, verkligen tråkigt. Jag tror det är formen plugget antar. Papper i en pärm, slarviga anteckningar, onödigt klotter. Jag vill ut och se, jag vill vara på sjukhus där det händer varje dag. Se hur läkemedlen administreras och effekten de förhoppningsvis ger, inte läsa om vilken dos när och hur. Anteckningar (skriva kul, läsa tråkigt) och tentor är ett nödvändigt ont. 

Nu till något som jag med rätta kan göra vid sidan om plugget: Långpromenad med hunden. 

Plast

När Promoe dunkar i högtalarna hör jag något.
But it seems like the whole world is living in some candy dream, they want a plastic screen - not flesh and blood. 
Jag säger som så många sagt förut: Plastbröst, nej tack. Det är ju så fruktansvärt motbjudande när unga tjejer opererar in oproportionerligt stor byst, helt utan känsla för estetik. För när jag tecknar eller fotograferar, då måste det färdiga alstret ha en jämvikt. Det måste finnas harmoni för att det ska inte vara jobbigt att titta på konst. När man medvetet ändrar sin kropp för att bli snyggare måste det finnas en helhetsbild, det handlar aldrig bara om ett par bröst. Så på den basen ifrågasätter jag de estetiska plastikkirurgerna som så envist hävdar att deras yrke kräver en känsla för just estetik. Var är den känslan i alla dessa naiva tonårsflickors fall? Det är helt klart inte Bandit Queen att förstora brösten på detta sätt, det står klart.

Och när det kommer till att teckna råkar just jag vara alldeles särskilt intresserad av kvinnokroppen.

"Skillnaden mellan att flyga och falla är hållet man gör det åt" som Organismen säger. 

Patientens del

Och precis när hunden och hennes "faster" begav sig ut på äventyr började det störtregna. Den mörkgrå tonen ute sprider en dyster stämning i hela lägenheten. Ändå är det så skönt att vara hemma med fri mat och dryck.

För igår åkte jag på remiss från vårdcentralen till akuten. Samlade på mig viktiga erfarenheter från andra sidan. Den långa och outhärdliga väntan på läkare, på undersökningar, på provsvar. Sådan tristess att det blir rena lyckan när sköterskan kommer och kontrollerar vitalparametrar. Vikten av läkarens närvaro och beslutsfattande (även när det gäller så enkla beslut som att koppla ett glukosdropp till en fastande patient). Ovissheten. Den angående provsvar (jag vet att infektionsvärdena är stegrade, men hur mycket?), undersökningsresultat (det är inte det där men vad är det då, syntes något annat?), tankar som snurrar hos vårdpersonalen (differentialdiagnoser?). För jag vet att man ibland anser att hela sanningen inte skulle gynna patienten. Även om man inte vill erkänna det.

Och det är sant att det känns som att kissa på sig när man får kontrastmedel innan CT.

Update

...och det blir en iPhone 4S som kommer. Precis som prylbloggaren på Aftonbladet förutspått.

Blodgas

Nu har presskonferensen börjat, jag väntar med spänning på nya iPhone. Föreställer mig att jag med en ny telefon skulle slippa få starka impulser att slänga telefonen i marken. Till exempel. Håller tummarna för något mycket lockande i iPhone 5-väg alternativt en trevlig prissänkning på den redan existerande iPhone 4.

Har under mina två första dagar på lungmedicin fått göra - och lyckats med - sex arteriella blodgaser. Börjar känna mig rutinerad men bara så mycket att jag fortfarande får ett lyckorus vid åsynen av det ofta så ljusröda arteriella blodet. Men när en blodgas verkligen är indicerad och syrgasmättnaden låg är även det arteriella blodet mörkt. Mycket förvirrande.

Svamp

Idag har jag lagat väldigt många kantarellpiroger och studerat intoxikationer. Klinisk toxikologi är ett ganska knöligt ämne, kanske mest för att det finns så fruktansvärt mycket man kan förtära, injicera eller på annat sätt exponeras i för stora mängder av. Överdoseringkapitlet i FASS talar sitt tydliga språk.

Så för att kombinera plugg och vardag bestämde jag mig för att kolla in avsnittet svampar lite extra. Det visade sig snart att endast ett fåtal svampar i Sverige bildar livsfarliga toxiner. Gifthätting, lömsk flugsvamp, vit flugsvamp, stenmurkla (oförvälld eller icke torkad) samt spetstoppig spindelskivling. Jag känner mig belåten med denna insikt då jag som oerfaren svampplockare föreställt mig att det finns lika många giftiga svamparter som läkemedel möjliga att överdosera. Lite illamående kan man väl stå ut med? Men icke-reversibel njurskada som en blixt från klar himmel bör man passa sig för.

Och förresten, vem vid sina sinnens fulla bruk skulle stoppa i sig en rå stenmurkla?

Inte jag. 

Nu

Jag blir lite rädd för facebook. Får 1984-känningar.

Magnus Betnér berättar att han tycker om att ha lite ångest och må dåligt.

Tänker på den tinade svampen och hoppas att den bara består av trattkantareller. Så att det blir någon paj.

Stör mig på reklam såsom vitaePro och Mitt Lån. Kom igen, liksom.

Hunden ber mig om att leka med henne. Okej. Hämta den där frisbeen!

Med.

Återupptar plugget. Insåg nämligen till min egen motvilja att det snart är tenta. Och här har jag gått runt och bara chillat. Praktiserat, filosoferat, ätit, sovit.

Första vårdcentralsplaceringen är avklarad sånär som på ett seminarium och nästa vecka är det dags för lungmedicin. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det ska bli riktigt kul. Kul och lunga går vanligtvis inte hand i hand...

Jag känner mig inte mindre gammal när jag bär glasögon till mitt kortklippta hår. Eller när portarna till ungdomsmottagningen stänger inom kort och jag antagligen kommer få betala massa pengar för preventivmedel. På tal om åldersnoja.

Mitt första block

Undrar hur många anteckningar jag skrivit under mina ändå rätt många år som elev. Hur många färgpennor som tagit slut. Hur många block som fyllts.

Jag minns faktiskt mitt första kollegieblock. Jag hade precis börjat fyran, spektakulära mellanstadiet, när det delades ut. Ett helt vanligt block med vanliga ränder. En klasskompis knöt sina händer och yttrade ett yes i extas. Jag kände likadant men vågade inte säga högt. Jag minns vad som skulle antecknas på första sidan, en informativ text om Ängen. Pressen på att det skulle bli fint. Det skulle skrivas och suddas och skrivas på nytt. Jag minns att jag inte blev riktigt nöjd, att jag sneglade på klasskompisarna med avundsjuka i blicken. När jag tänker på det blir jag lite förvånad över hur detta fortfarande är sant hos mig. Det måste bli fint, helt enkelt. Måste. Bli. Fint.

Och tyder denna oförklarliga glädje över ett kollegieblock på att jag alltid varit en nitisk pluggis?

Allmänmedicin

Ännu en dag i allmänmedicinens tecken. Dagarna är kortare men känns längre. Det tas snabbtest (CRP, Strep-A, PK), justeras en aning i läkemedelslistan och skickas hem. Jag saknar studentakuten och känner spontant att distriktsläkare inte är min grej, åtminstone inte nu. Tacksam om andra vill ta den rollen.

Tankar

En fotbollsmatch förstörts för att domaren inte är så bra på sitt jobb. Jag skymtade min första ljusreflex i otoskopet. Jag tittar på bilder på en bebis som fötts av en barndomsvän. Jag tänker på hur hennes liv måste förändrats drastiskt och hur livet i samma veva tog en vändning för en annan nära vän fast en vändning åt helt motsatt håll. Hur någon föds och någon dör. Hur dessa två delar, båda lika obligatoriska i livet, kan utgöra vägskäl i andras liv. Undrar vad jag skulle ha läst på till morgondagen men som sluppit undan mitt minne. Kommer jag att hitta rätt storlek på bussarongen? Regeringen borde inte utöka platserna på läkarutbildningen utan antalet AT- och ST-tjänster. Jag får inte glömma matlådan.

Sådana där tankar som flyger förbi en.

Drink

Efter DIF har vunnit mot Kalmar FF drar vi oss mot söder...

Appeltini

Fantastiska människor

Idag på akuten:

Känner du att det är något jag glömt att fråga?
Ja, om jag är lycklig nu.
Är du lycklig nu?
Ja.


Vissa människor är så fantastiska.
(Och jag har lyckats med min andra blodgas...)

Foto

Sökte makroobjektiv.
Fann normalobjektiv.
Blev störtförälskad.

Dagens lärdom.

Vår strokeläkare till seminarieledare sa någon gång förra veckan att en dag då man inte lär sig någonting är en fullständigt bortkastad dag. Han uppmuntrade oss att varje dag tänka igenom vad vi lärt oss. I förrgår lärde jag mig hur en diktafon fungerar och igår hur en blodgas skall tas.

Idag har jag lärt mig varför narkosläkare kan liknas vid kondomer.
Det är tryggt att ha dem där men det är jävligt mycket skönare utan.

En till min första

Idag har jag tagit min första blodgas.
Och dikterat mera. Satt kvar en extra timma bara för att diktera.

Nu blir det ännu ett derby, denna gång på stream här hemma och med puck istället för boll. Kan hända att jag somnar.

Sjung för gamla Djurgårn

Inget SM-guld till AIK
Inget SM-guld till AIK
Inget SM-guld, inget SM-guld, inget SM-guld till AIK!


Tråkigt bara att så många av fansen skiter i själva fotbollen.

Påbörjar diktatet.

Min allra första dag på praktiken. Jag har hunnit med ett larm, handläggningen av en egen patient och mitt livs första diktat. Och trots dessa ganska få moment flög dagen förbi. Det där med att diktera... En träningsfråga. Kanske går det snabbare nästa gång, och med en gnutta mindre frustration.

Patienten inkommer med smärtor blablabla punkt ny rad blablabla har aldrig rökt komma blablabla ny rad således blablabla. 

Nu: DERBY!
Många min första idag. Det blir min första gång i klacken. 

Som en äkta romantiker

Hur blir man akutläkare över en helg? Min första placering kommer att vara, precis som jag fruktat och precis som jag hoppats, på studentakuten. Stället man måste snedda över ambulansinfarten för att ta sig till, stället med en sned skylt och fåniga bokstäver som textar dess namn, stället där läkarstudenterna jobbar med sjuksköterskestudenterna och handlägger egna patienter. Det stället, måndag morgon. Jag får förmaksflimmer, ansträngningsastma och subarachnoidalhematom bara av att tänka på det.

Att klara patienterna i pappersform, de som heter Fall 1, Fall 2 och Fall 3, det är en sak. Nu kommer patienterna att leva, förhoppningsvis andas och eventuellt ha palperbara pulsar. Samtidigt är det fantastiskt att få plocka ner mitt Littmann från hyllan och hitta de där blåsljuden, höra den där dämpningen och inte bara föreställa sig scenariot på ett teoretiskt plan.

Det finns så mycket att säga om att vara läkarstudent på termin 5 att jag inte vet var jag ska börja. Det finns inga ord, bara en känsla av upprymdhet, och därför glider jag sakta från bloggen. Hoppas att jag glider tillbaka likt en luxerad led som reponeras när praktiken börjar. ("Vi har ingen anledning att tro att det kanske aldrig tar stopp för vi glider utan friktion").

En sak: Jag förstår varför läkare blir arbetsnarkomaner.

Älska att plugga på golvet!

Å en sådan härlig dag

...Och Kennedy Igboananike är tillbaka! Äntligen vinst till de blårandiga.

Jag ville gå längre än så och hamna bland molnen

Just nu hatar jag förkylningen som slog ner som en blixt igår.
Just nu älskar jag hunden, gröna vindruvor, livet.
Just nu saknar jag Spotify premium.
Just nu längtar jag till måndag, till nästa måndag, till studentvald kurs, till jul, till framtiden.

Ikväll spelar DIF. Full fart!

Word!

I lördags träffade jag Johan och Herbert.
Det vill säga Movits! och Afasi.
Hur coolt som helst.

Till K.

Till K. eftersom jag tänker på henne när jag hör den här låten.
Och för att jag tänker på henne hela tiden just nu.

Min brorson

Min äldsta brorson till mig:
"Operera är när man skär i folk, det borde du veta"

Ang. bävern

Jag berättade för Ö. om butiksbiträdet som kallade min hårfärg för bäver och han blev så klart väldigt upprörd. FÖR BÄVERN! Som den norrlänning han är försvarade han bäverns mycket varmare färg: "Stockholmare vet inte ens hur bävrar ser ut, de är ju snarare rödbruna".

Child of revolution

Idag har något revolutionerande hänt.
Något som har legat i det fördolda i tio år har åter exponerats för världen.
Mitt hår har återfått sin naturliga färg. 


Genom åren har jag ofta fått frågan vilken min naturliga färg egentligen är. Svaret har varit olika - kärt barn har många namn. Exempel på epitet som givits min hårfärg: Svenneblont, askblont, smutsbrunt och senast idag; bäver. Bäver, liksom?

(Bild stulen från Google)

Termin 5

Jag har fortfarande inte riktigt förstått att den praktiska delen av läkarutbildningen har börjat. Klin. Post-preklin. Det är som att ha antagits till ett nytt program fast med samma underbara Danderydsgäng och samma anaeroba föreläsningssalar. (Bläddrade i en hög av viktiga skolpapper och stötte på antagninsbeskedet till läkarutbildningen, rös av glädje över den tur+skicklighet jag hade. Kommer nog aldrig att tappa denna tillfredsställande kick).

Och när alla säger att de saknar sommaren är jag inte helt - om ändå en aning - beredd att hålla med. Hösten känns bra. Dessutom tror jag att det är en riktig härlig tid att ha hund. Och varför inte glädjas åt löv som färgas gulröda och födelsedagen istället för mörkret? Säger jag nu åtminstone.

Idag har varit en dag av glädjesvall. Ni känner inte igen mig? Nä, inte jag heller.

Förtjusning

Igår städade jag alla 45 kvadraten. Packade upp, plockade till förbannelse, vädrade, dammade, dammsög. Sedan kom hunden hem från sin semester. Och eftersom jag är näst intill hysteriskt förtjust i denna skönhet fick hon göra precis det hon ville för att känna sig hemma, även om detta råkade inkludera en pinne.

Nu: Back to school. 

Landar med lock för öronen

Dricker svenskt te i en svensk tekopp med det svenska regnet smattrandes mot fönsterrutan. Stockholm i en total gråzon, som så många gånger förut. Men det är okej efter en veckas gassande sol. Nu försöker jag landa i verkligheten igen. Kollar gillanden och kommetarer på facebook, planerar skolstart, packar upp.

Jag har läst En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichi. Det tycker jag att alla andra också ska göra. 

Mobilväskan

En mycket viktig uppmaning:
Åk aldrig in till centrala Stockholm om det är något särskilt du letar efter. Det finns inte en chans att du hittar det, vad det än är. Jag garanterar att om det bara är ett vanligt vitt linne som ska införskaffas så är just din storlek slut överallt. Idag letade jag efter en mobilväska, något som det verkar råda generell brist på.

Till slut fick det bli en ganska ful mobilväska som inte alls var särskilt billig och som ger ifrån sig konstiga ljud när man trycker på den. Den enda andra möjliga kandidaten kostade 700 kronor och var inte ens stor nog för en mobil. "Perfekt för kreditkort" lovade butiksbiträdet. "Får det ens plats kreditkort?" undrade jag och fick till svar att "om man trycker lite".

Snart

Snart bär det av till solstolar, skönlitteratur och bad i turkosa vatten.

Krafttag

Jag känner mig som en enda stor svullen lyfmkörtel. Eller någon slags rutten frukt där det onda började i halsen. Halsflussen of doom. Idag mår jag bättre, nu är jag på det stadiet som jag innan i måndags skulle betraktat som en relativt svår tonsillit. Jag kan också skriva Citodon som första deltagare på en lista över läkemedel jag inte tål.

Nu samlar jag alla krafter för det ultimata testet: Rasta hunden. Hur gör Cesar Millan när han är sjuk?

Förvandlingen

Jag väntar på förvandlingen. Den som ska ta mig från trötthet, svullna ögon och tungt huvud till något som liknar mänsklighet. Förvandlingen sker sakta via dusch, tandborstning, honungsmelon, knäckebröd och vätskeersättning. Återigen är sinnet upplivat men kroppen misshandlad av en kvälls alkoholkonsumtion.

Men. It all ends. Även bakfyllan men framför allt, och idag, Harry Potter. Idag är dagen då jag ska se den sista filmen. Det känns lite sorgligt nästan, jag och HP (som han ju kallas) har följt varandra sedan elva års ålder.

Biljetter även bokade till DIF - Örebro imorgon. Med bra platser dessutom!

Kanyler

Drabbad av mönsterfascination. Jag har aldrig ritat mönster tidigare, men omvärlden inspirerade mig plötsligt. Varför är upprepning så tilltalande?

"Kanyler", med inspiration från arbetet.

(Observera att copyright gäller).

Trasigt paraply

Måste man alltid leva i nuet? Ibland känns framtiden så mycket mer lockande. Jag räknar dagar till jobbet slutar och jag får resa bort. För hur gör man det bästa av en dag med regn och något som påminner om höstkyla när man vet att sololja med skyddsfaktor 40 snart kommer att vara oumbärligt?

Jag gör ett försök, drar in till stan och träffar M. Fastän mitt paraply är trasigt.

Mitt nya halssmycke pinglar. På tal om ingenting. 

BECK

Beck - Levande begravd.

Ännu en film att lägga till på listan över de som blandat ihop schizofreni med multipla personligheter. I övrigt var det en film med lysande intriger, jag menar, finns det något mer spännande än att finurla på varför Martin inte kan sova om nätterna? Och är det verkligen så jobbigt att ta om en scen när skådespelarna glömde bort manuset? Snacka om att försöka ta en klick från varje biotoppad amerikansk skräckis och mixa ihop det till en enda gegga med svenska B-skådisar på toppen. Det här är faktiskt så dåligt att det blir bra.

Nu ska jag somna in i min ofantliga ensamhet. Pojkvän jobbar natt, hund tog semester från stadslivet. Jag kan inget annat än att vänta på grova våldsbrottslingar som klättrar in genom fönstret och injicerar ketalar i min jugularisven.

Grönan

En dag på Gröna Lund och 36 Kexchoklad rikare. Jag vill inte påstå att den nya bergochdalbanan motsvarade alla förväntningar tyvärr, men den var helt klart värd ett åk. Imorgon väntar nya äventyr.

Damm

När jag tränade (!) i morse kände jag mig, där jag låg på golvet och gjorde krampaktiga sit-ups till Movits!, ungefär lika fräsch som högen av smuts som ansamlats under soffan. Damm, hundhår, godispapper, mer damm, mer hundhår och en OxyNorm från tiden då M. var sjuk. Damm från det året (mer än ett år, snarare ett och ett halvt) som vi har bott i Kungshamras baracker. Men efter alla droppar av svett kom endorfinkicken - så varför tränar jag inte oftare?

Man borde ha en soffa med så höga ben att det är faktiskt möjligt att dammsuga under den. Kanske underlättar det också om soffan inte väger lika mycket som, låt säga, en elefant. Saker att tänka på inför framtida soffköp.

Världens bästa bok

Jakten på världens bästa bok är nu avslutad. Min alldeles egen världens bästa bok är varken skön- eller facklitteratur. Min alldeles egen världens bästa bok är liten nog att rymmas i den enda handväska jag äger, har världens finaste färg (dvs en ljuvlig blandning mellan grisrosa och neonorange), och består uteslutande av lagom tjocka blanka blad. Redo att fyllas. Dessutom har den texten "secret agents I met and liked" tryckt på framsidan. Boken är införskaffad på Fotografiska museet där det även finns böcker med andra färger och andra texter i samma genre. Välj den som passar dig bäst! Jag kände helt enkelt att jag träffar så många hemliga agenter i mitt liv så jag måste få ordning på dem, man vill ju minnas vilka man gillade, liksom. 

Nu till det bästa av allt: Jag har ju en penna som går i just grisrosa med lutning mot det orange hållet som i fortsättningen kommer att spendera sina dagar tillsammans med denna bok. Som handen i handsken. 

Drink

Igår drack jag världens godaste strawberry mojito. Det är ju sant som vi sa att när man får en tjock bok till meny innehållande uteslutande drinkar går det bara inte att beställa in en öl. När gick jag egentligen från ölälskare till drinkfanatiker, och vad hände? Kanske tappar jag mig själv en aning i detta exklusiva Stockholm och allt Sex and the City-knarkande. Cocktail, liksom. Hur ofta beställer man in en cocktail?

Jag konstaterar: Storstadens uteserveringar är något helt annat än vad jag är van vid.
(Och ja, jag har bott här nu i två år).

Hard work

En tjock och fet hamburgertallrik just nu vore toppen. En dusch skulle ju kanske också vara på sin plats. Så att jag inte, när jag går på en härligt opretentiös och lättsmält romcom, tvingar alla andra biobesökare att hålla för näsan. Det är ju inte lite varmt idag, speciellt inte för en hårt arbetande undersköterska.

("Hårt", jag har alltså haft hand om 0-1 patienter idag. Men Sudoku kan också vara krävande).

Snälla?

Otur i fotboll, tur i bostadssituation. Var det inte så det hette? SNÄLLA, säg att det var så det hette!

Jag tragglar mig igenom den första av fyra återstående veckor innan min semestervecka. Tragglar inte för att det är tråkigt, utan för att jag verkligen vill vara lite ledig. Och för att jag (vågar knappt säga det) längtar till plugget. För när allt kommer omkring så är det läkare jag vill vara, inte undersköterska.

Pure Luck

Det känns som att vänta på ett tentaresultat fast med en större tvivelkomponent än någonsin. Nästan som att jag redan innan blivit arg för att jag inte klarat den. Det hela blir ju inte bättre av min alltmer dominerande trötthet och inte heller av avloppslukten som osar längs med korridorens hela längd. Om SSSB var en person skull han/hon vara riktigt snål och avskydd. Nu är det en stiftelse, så inget mer med det.

Förbrukades min tur i och med att jag kom in på läkarprogrammet? Lite som karma. Eller som att tur finns i begränsade mängder för varje liv och att mina besparingar börjar tryta. Inte för att jag tror på det - men sådan är känslan. Samtidigt: Jag har redan varit en på hundra och en på sextio. Kan jag inte vara en på tio?

Nu ska det hejas på Djurgården istället. På tal om tur. Det vore inte fel med lite tur.

Chocken

Det tog många klick innan jag kom fram till sidan där jag kunde avsluta min Spotifyprenumeration. När jag väl hittat en liten flik som hette något i stil med "känner du dig inte riktigt helt och hållet till hundra procent nöjd? - Vi kanske kan övertala dig att spendera några hundralappar till" fick jag gå igenom diverse frågor genom vilka de försökte få mig att känna ånger. När jag inte kände ånger, försökte de få mig att välja den något billigare varianten, när jag inte valde den billigare varianten undrade de om jag verkligen inte skulle starta en ny prenumeration. Lätt som en plätt, skulle det gå.

Men det mest häpnadsväckande med dagen var föga min Spotifyprenumeration. Nej, det var när jag försökte ta ut pengar på jobbet och bankomaten sörplade i sig mitt bankomatkort. "Behåller kort" sa den, kort och gott. Sen var det inget mer med det - inga pengar inget kort. Jag blev alldeles chockad, hela världen rasade som ett korthus. Det var efter den här incidenten jag bestämde mig för att surfa in på Spotify och abrupt, helt utan förvarning, göra slut på vårt hittills så lyckliga förhållande. Dessutom bestämde jag mig för att stå i telefonkö till mobiltelefonin för att snacka räkningar och söka studiemedel via CSN med min alldeles nya e-legitimation. Jag skyller på chocken, visste inte vad jag gjorde. Imorgon när jag kommit till mina sinnens fulla bruk ska jag ringa till banken.

Det där med att stå i kö

Det känns helt fantastiskt att mina ködagar nu, två år senare, kan skänka mig en liten etta i Flemingsberg. Vad mer? Det krävs ungefär dubbelt så många av dessa ack så värdefulla ködagar för att få en trea i Bergshamra. Det skulle innebära att jag först får en större och billigare lägenhet när jag har ett och ett halvt år kvar av studier. Och hur värt känns det då - med flyttpackning och flyttstädning och allt vad det innebär? Ovärt. Det här med Stockholms och angränsande kommuners bostadsmarknad skrämmer mig och upprör mig.

Det är väl bara en del av varför jag hatar dig och älskar dig. Stockholm.

Smällen

Jag står upp och tar smällen från igår, mitt straff, som en vuxen människa. Rosévinshuvudvärk (jag trodde att det bara var rödvin, men nej). Det gäller inte bara att lida pin för att vara fin, har man kul en dag måste man må dåligt nästa. Men jag kan tycka att det var värt det - gårdagens grillfest blev riktigt bra.

Nu gör jag det jag kan: rabarbersaft, ibuprofen, dusch, frukost. Sedan ska jag ut i världen igen.

Dum och gammal

Snart får jag trycksår. Jag har nämligen bestämt mig för att inte flytta mig från soffan förrän det är dags att gå kvällspromenad med jycken. Här sitter jag bra. Nära till mobilen genom vilken jag kan smida planer inför morgondagens grillfest, nära till datorn där allt möjligt finns att tillgå.

Mycket har hänt mig sedan senast. Jag har fått insikt i hur vissa betraktar människan bakom yrkestiteln undersköterska. Det vill säga: Ovetande. Undersköterska = ovetande. Här om dagen fick jag berättat för mig av en ung och trevlig narkosläkare att hjärtat har fyra rum, att höger kammare sköter det lilla kretsloppet och att vänster sköter det stora. På den nivån. Där stod jag och lyssnade intresserat - det där hon sa om hjärtat ska jag lägga på minnet, tänkte jag. En annan sak jag fått erfara var på apoteket. Jag frågade om doftprov på en dagcreme jag hittade, någon ACO. Farmaceuten såg bekymrat på mig och sa förebrående: Det där är för unga människor, under 25! Sedan gav han mig ett prov på en annan produkt som till min förskräckelse visade sig vara anti age. Nu är jag både dum och gammal. Utan att ens ha fyllt 22.

Soft pink

Jag är en shopaholic. Allra farligast är, underligt nog, Apoteket. Idag har jag exempelvis försökt bota min afte genom att fräta bort såren med svavelsyra. Det skulle vara det senaste inom aftevården enligt apoteksteknikern. Så jag köpte den extremt dyra lilla lådan, som visade sig innehålla 4 tops. 2 appliceringar, det är allt det räcker till. Jag är halvnöjd med resultatet.

I övrigt blev jag tipsad av arbetskamrater om Acos läpbalsam med rosa touch. Jag var ju bara tvungen att köpa på momangen - värt varenda krona.

Rosa är det nya svarta. Right?

SATC 2

Igår satt jag småfnittrandes framför Sex and the City 2 med ett vinglas innehållande vitt vin och flädersaft - tips från saftens egen bryggerska - i handen. En sådär lagom ointelligent film där intrigerna som gör att man kan räkna ut filmens hela handling presenteras inom de första tio minutrarna. En huvudintrig för var och en av "the girls". Jag njuter fortfarande idag av denna enkla underhållning.

Resa ut i världen bokad! Den korta ledighet jag välsignats med denna sommar skall utnyttjas till fullo, vid klippor och turkost vatten.

Förkylning, böcker och drömmar

Jag drabbades av en plötslig och våldsam förkylning. Jag var tvungen att sjukskriva mig från jobbet - det sista jag vill är att snora på intensivvårdspatienter. Jag planerar att kompensera mina förlorade jobbtimmar någon gång i framtiden.

I min sjukdom fick jag tid att läsa. Norweigan Wood av Haruki Murakami, en helt fantastisk bok. Sådär så man hoppas att läsningen aldrig ska ta slut.

Unghunden har fyllt ett år. Jag drömmer om en stuga på landet - nära till vatten och skog - med tillhörande tomt. Där man kan vakna och bara öppna dörren så att hunden får springa ut i friheten.

Uska på iva

Per Moberg lindar bacon runt hericoverts och säger att knytet är gulligt. Jag tycker att han är helt fantastisk. Vi kan ju bortse från det faktum att jag sitter och tittar på matprogram på en playkanal. Men. Jag är trött. Mina fotsulor pulserar sådär som en överansträngd kroppsdel kan göra ibland. Jag står på egna ben nu. "Vem är ansvarig undersköterska". Jag. Tur att många andra duktiga undersköterskor har jobbat i över 10 år.

Yo ho a pirate's life for me

På Öland hissade vi piratflagga istället för den traditionellt gulblå på midsommar. Grannen kom nyfiket förbi - detta var innan vi sprang runt huset utklädda till pirater skrikandes piratskriket - och frågade "vad betyder den där flaggan egentligen?". Midsommarstång, sill, nypotatis, jordgubbar från gården och pirater.

Resten av långhelgen spenderades i en hängmatta läsandes Herta Muller och Haruki Murakami med ena foten dinglandes i det fria. Nu åter i Stockholm med Zoegas, godare än någonsin förr.

Och tentan, den klarade jag med marginal.

Strumpan

Så kom fina jycken med min trasiga strumpa för att liva upp stämningen.

Dehydrerat hushåll

Tänk hur avstängt vatten kan förstöra ens dag. Jag skulle diska, duscha, borsta tänderna. Istället får diskberget stå och samla på bananflugor, jag vara äcklig och tänderna torrborstas. Utöver det upptäckte jag till min fasa, när jag hade samlat mig och bestämt mig för att bli snygg även utan dusch, att min pincett gått sönder. Min blänkande, skarpa och inte ens ett år gamla pincett har fallit till golvet och förstörts. Nu är den obrukbar. Ögonbryn buskiga. Rest in peace.

Så nu sitter jag här och känner mig hyfsat ofräsch. Ilsken inte bara över oplockade ögonbryn och eftersatt hygien utan kanske mest till följd av vetskapen om att kursexpeditionen sitter och trycker på mina tentaresultat. Vet vilken dom som ska falla över var och en av oss - har vetat sedan i fredags - men måste ordnas i fina högar innan de offentliggörs. Samtidigt vet jag att det kanske handlar om fenomenet rätta upp. Rättande lärare samlas för att putta upp de som ligger precis på gränsen. Och för det, måste jag säga, är jag tacksam.

Nu ska jag göra lunch. Eller inte. För jag kan inte koka pasta utan vatten.

Anslagstavlan och neurosen

Idag bara vet jag, sådär som man bara kan veta saker ibland, att jag kommer att kolla den intranätsbundna anslagstavlan tvångsmässigt. Tentaresultatet måste komma idag. Och kommer det inte idag så måste det komma imorgon. Och kommer det inte imorgon så måste det komma på onsdag. Mina neurotiska uppdateringar kommer inte att sluta - inte heller avta (med reservation för på jobbet).

Jag sätter upp en regel för mig själv. Jag får inte gå in igen förrän jag varit på promenad med hunden, ätit frukost i lugn och ro och borstat tänderna.

Kultur

Nu ska vi till Naturhistoriska riksmuseet.
"Älskling, vi betalar med ditt kort! Det ligger i min plånbok" - Min pojkvän.

Uttråkad

Det här med att synkronisera sin iPhone till iTunes. Jag hatar det. Undviker i största möjliga mån att koppla telefonen till datorn.

Är det inte uttröttad så är det uttråkad. Trummar med fingrarna och väntar på att jobbet ska börja. Inte för att jag längtar, utan för att jag vet att det är snart. Vet att det är onödigt att dra igång något annat projekt.

Utslagen

Jag är utslagen. Ligger i soffan och längtar efter Compeed. Ångrar att jag tryckte i mig en skål med chips nyss - stillade hungern i panik. Förbannar att mobilen som just vibrerade till följd av ett mottaget sms ligger flera meter bort. Känner medvetandet domna vid varje blinkning.

Men snart ska jag på bio. Skräckfilm måste kunna pigga upp!

En inskolningsdag

Gick en sväng förbi centraloperation idag iklädd heltäckande engångsdress med turkos mössa. Korridorerna var helt tomma, inte ett ljud hördes. En och annan narkossköterska slank förbi, formade ett ljudlöst hej med läpparna. Vem hade föreställt sig en sådan steril miljö - även utanför operationssalarna? I övrigt har arbetsdagen utgjorts av läkarstudentens favoritsyssla, nämligen plugg i form av en tjock bunt papper i ett kvavt och ensamt rum. Läran om sugteknik, lukten av bläck från min väl använda penna och jag. Imorgon ska den respektingivande kvinnan som la pärmen med pappren i min famn förhöra mig. Typ.

Ang. resultaträdslan

Jag är så rädd för det där suset som talar om att ett mail har trillat in i inkorgen. Räds åt tanken att det kan vara tentaresultaten. Är samtidigt otålig som ett barn på julaftonsmorgonen. Jag vill inte veta. Jag kräver att få veta. Men snart kommer det, utlovat denna vecka och utan hänseende till min melankoli. Tentaresultatet.

Nu släpper jag det till nästa plötsliga våg av I-landsångest. Istället ägnar jag mig åt promenad i nya promenadskor och i sällskap med valpen. Hon är så söt så jag inte vet var jag ska ta vägen.

Sommarbär

Trycker i mig Polly istället för att laga middag. Summer Berries. När den smaken finns faller jag pladask, chipet läses av, koden slås in och den gröna knappen för godkänt trycks in.  Faller pladask - för reklamen och den babyblå färgen.

Gammal.

Jag börjar bli gammal. Idag var andra dagen i rad som jag inte blev kontrollerad efter inköp av folköl - de brukar ju annars kolla på Konsum. Dessutom har jag fått en rynka på näsan. 21 år gammal. 21 år och gammal.

Hårda golv

Jag satt stilla i tre veckor. Sedan, helt plötsligt en dag, var det dags att springa runt på intensivvårdsavdelningens hårda golv på heltid. Mina ben värker. Nu lutar jag mig, som alltid efter anstängande upplevelser, tillbaka i vardagsrummets slitna soffa. Dricker en folköl. Ignorerar trådar som min pojkvän hittar på Flashback. Längtar tills klockan ringer och maten är klar. Längtar tills rabarberpaj serveras på utegården, bakad av vår underbara granne. Längtar i smyg tills jag blir läkare och kan sätta artärnålar.

I förbifarten

Inhalerade just lite ProViva, det hela var mycket obehagligt. Undrar just hur alla miljoner goda bakterier känner sig i min normalt sett så sterila lungvävnad. Jag har varit på Öland i fullkomlig ledighet. Igår började jobbet - tillbaka till pyjamas osv. Nu måste jag kila, hunden ska rastas.

Hrm hrm

Preklinfesten var en jävla bra fest. Jag pikade där någonstans i vimlet studsandes till Seize the day och tog tidiga bussen hem för att orka gå upp idag. Tyvärr tog hemfärden två timmar. Det här med stockholmstrafik på natten när det inte är helg, det är bra illa. Idag - inte så pigg.

Preklinfesten

Jag måste dra i sidorna för att hålla underkjolen på plats, när jag går låter det klick klack och det är ett under att strumpbyxorna inte har gått sönder än. Klänning och klackar, inte min kopp av te. Förresten är skorna (vars klack går att diskutera. Jag tror att många hade sorterat dem under sandaler. Men för mig är det klackskor) för stora. Hade jag raggsockor på mig sist jag använde dem eller kan fötter krympa? Nu bär det hur som helst av mot preklinfesten.

Trippar loss, det är det enda jag kan

Lyssnar på Rymdetrippen med Doktor Kosmos och får starka nostalgikänslor. Fjortonåringen - det är jag - och förvirringen.

Härnäst ska jag trippa loss i skönlitteraturens värld. Det första jag ska göra är att läsa klart de 20 sidor som blev kvar i en bok från förra sommaren, jag kan inte finna ro under terminerna (kurslitteraturen samlas på hög och stirrar med ondskefullt på mig). Boken i fråga är Kafka på stranden av Haruki Murakami och är förbannat bra.

Från tenta till fest - naturligtvis.

Efter att jag tagit med mig unghunden till masshäng i parken (inbjudna var termin ett till fyra, men mina ögon ljuger inte när de påstår att även termin fem hade nässlat sig in) på Gärdet beslutade jag mig för en tidig kväll så att jag kan ladda upp inför den stora festen imorgon. Nu stryker jag tentan, tittar inte bakåt, välkomnar istället preklinfesten. Varför måste jag då ladda? 

1. Jag är förbannat jävla astrött.

2. Imorgon ska jag använda en av mina tre klänningar och det är alltid lika stigmatiserat för mig, det där med klänning. 

Sovmorgon. Jag kan inte ens föreställa mig hur skönt det kommer bli. 

Preklintentan

Jag drar mig tillbaka, slickar mina sår som ett skadat djur. Önskar att bultandet i huvudet kunde sluta. Min hjärna sviktar, jag har mental insufficiens. Jag måste vila en stund. Min vänstra hand värker i varenda led - krampen fick mig att sluta skriva. Krampen och möjligtvis att jag typ somnade framåt fyra-tiden, i den stora skrivsalen med stämning så tryckt att jag tappade andan. Dammtussen i hörnet som samlat i flera veckor får vänta ännu mer, jag är inte funktionsduglig - än mindre städduglig.

Är det såhär det känns, en nära-döden-upplevelse?

Preklinpärm

Undrar om det är många i klassen som känner en gnutta ångest nu? Jag passar på att bli lite småsjuk dagen innan världens förmodligen största tenta. Typ. Jävla skit. 

Innan-tenta-funderingar

Imorgon ska jag äntligen få sticka hål på denna enorma blåsa av kunskap som jag besitter. Jag lär ju också behöva våndas en hel del för allt jag inte hunnit med.

Undrar just hur mycket min hälsa har gått back efter dessa två veckors konstanta egenmisshandel? Jag känner mig sådär pigg. Det är också anledningen till att jag idag tagit sovmorgon och funderar på att sluta plugget i god tid, sätta mig i soffan och kolla på Scrubs.

Hörs imorgon, på toppen av denna enorma uppförsbacke.

Om inlärning och minne ändå kunde tillämpas i verkligheten...

Människans fysiologi författad av Sand mf droppar konstiga kommentarer efter varandra:

"Med hjälp av upprepade belöningar vid strategiska tillfällen är det t.ex. lätt att träna en hund att uppvisa ett önskat beteende". Lätt? Kom gärna hit och lär min hund att strunta i en smaskig klick hästbajs.


"Långtidsminnet varar från dagar till många år och har till synes obegränsad kapacitet". Obegränsad kapacitet? Mina kunskaper just nu kvävs av trängsel, som när man står längst fram på en rockkonsert.

Hjärnan:

För alla som tycker att hjärnan är ett lite småkrångligt organ har jag gjort en tankekarta (observera att "ryggmärgen" också borde utgöra en bubbla, då den är en del av CNS):

En av våra största kurser, plötsligt samlat på en kvadratdecimeter. Jag gillar alldeles särskilt "cortex" som tillskrivs funktionen "allt annat". Och så är det ju. 

Allmänbildning

Ibland känns det som om jag inte lärt mig någonting. Sedan läser jag gamla anteckningar och ser att jag strukit under ordet hypoglykemi och i marginalen noterat med blyertspenna: Lågt blodsocker. Sedan minns jag när vi läste vår första introducerande kurs i anatomi, hur jag satt tillsammans med resten av gruppen och chockerades över namnen på kroppens största artärer. Det där kommer jag aldrig att lära mig, tänkte jag. Den före detta veterinärstudenten sa att det kommer jag visst. Hon är galen, tänkte jag.

Det finns så mycket som jag tror att jag alltid har kunnat, som jag lägger i facket allmänbildning, som egentligen är saker jag lärt mig mina första år på läkarprogrammet. Som jag egentligen borde känna mig förbannat stolt över att jag kan. JÄVLAR, vad jag är bra. Liksom.

Okänd substans

En för närvarande okänd substans som min hund fått tag i och sönderdelat

...Min smarta pojkvän diagnostiserade problemet: Suddigum. 

Good morning.

Denna borträknat är det tre dagar kvar av plugg. Rösten i mitt huvud låter som min gamla danslärare när vi gjorde plankan: "Kom igen! Lite till klarar ni". Det är nog där jag är nu - med mjölksyra i varenda skelettmuskel i kroppen, svett som rinner och vilja som håller på att ta slut - fast mentalt. Jag saknar dansen ibland. Det för mig osökt in på det här klippet:

Igår var jag en zombie på fotboll. Det var en kul match, tills Elfsborg gjorde mål. Tråkigt att det ska gå så jäkla dåligt för Djurgården.

Viktigt!!

Dagens take-home message:
Kortisol är jätteviktigt. Att leva utan kortisol, är omöjligt.

Och eftersom jag har så ofattbart tråkigt här vid köksbordet har jag ofrivilligt börjat terrorisera människor på facebook. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, så fort jag tar upp datorn för att wikipedia något jag inte förstår bläddrar sig muspekaren igenom varenda safari-flik. Twitter, facebook, min meningslösa blogg (kanske märks det på mina högfrekventa uppdateringar?), andra meningslösa bloggar, youtube... Ni vet.

Olja

Jag har då en "hemlig" olja i mitt hår, som innehåller cannabis. Väldigt stabil olja. Idag blir det endokrinologi och sexualfysiologi. Woho!

In i väggen

Jag är så utomordentligt trött. Tippex är min bästa vän i tider när vänsterhanden inte lyder. Den har gått in i väggen, som det heter. Överarbetad. Och med skrivkramp. Stackars stackars.

Det bästa med att plugga, det är att anteckna det viktigaste i det man läser. Nu när tiden är så knapp hinner jag inte (när har jag någonsin hunnit?), men det känns så betungande att sätta sig med en tjock monsterbok och bara läsa. Läsa läsa läsa läsa läsa. Det är inte min stil, liksom.

Förresten, kan man bli kirurg när man är vänsterhänt? Eller är det som med allt annat (läs: soppslevar och saxar) att skalpeller och... ja alla spännande verktyg man använder, är anpassade efter majoriteten?

Mitt ljus

Mitt ljus i preklinmörkret. 

Fool in the rain

Herregud jag håller helt med medicinstudenten. Vulkanutbrott på Island? Jaha. Nyhetsmorgon har slunkit förbi mig de här dagarna. Och nu regnar det också.

Måndag ringer, ge mig styrka att stå. (Valde fel till gymnasiet men det får gå).

Jag befinner mig i halvlek. 7 långa dagar har gått, 7 långa dagar kvar. Det har kommit till den punkten där kaffedrickandet måste tonas ner och omeprazol administreras en gång dagligen. Jag kan inte sticka under stolen med att jag är stressad. Jag plågar mig till njutning, en personlighetsförskjutning, precis som i Bob Hund-låten. För allt det här är skräckblandad förtjusning. Samtidigt som det är förbannat jobbigt är det oerhört lärorikt. Samtidigt som tiden känns oändlig är den alldeles för kort. Många tjocka böcker, många tunga pärmar, men någonstans i räckhåll finns slutet på det här. (Slutet på preklin, tänker jag, och skriker lite av glädje inombords).

Preklin-bokbål någon?

JUDGEMENT DAY, på riktigt.

Men. Vad hände med världens undergång? Alltså inte preklinplugget (som jag i ett tidigare inlägg lite humoristiskt kallade apokalypsen) utan den riktiga faktiska undergången. Den som jag har papper på (fick av en tanig dam på söder) skulle ha inträffat igår. Och vad gör jag med pappret som hänger på kylskåpet och skriker HOLY GOD WILL BRING JUDGEMENT DAY ON MAY 21, 2011? Verkligen skriker.

Jag är glad i alla fall. Vill inte gå under som bruden som sitter inne i köket när det är asfint väder och alla hennes vänner sticker iväg med en gummibåt och badar och hon bara pluggar och pluggar och pluggar till fördärvelse. Nej, jag ska gå under som segrare.

Hi! I'm blue

Förresten kollade jag på arkitektstudentens bilder på fejjan. Det är ju lagom kul att vissa får åka på studieresa till spännande länder för att kolla på häftiga betonghus under sin studietid. Alltså jag är inte avundsjuk. Jag älskar verkligen att utforska vilka reaktioner som sker inne i mitokondrien och vilka som sker utanför, vilka cellförändringar som agerar förstadie till malign transformation, vilka ligament som ligger framför respektive bakom kotkroppen och - varför inte mitt i allt? - de 3 F:n.




...Eller?

Inte för att vara den som är den, men vi danderydare ska faktiskt få åka på studieresa till SÄTRA BRUNN nästa termin. Hur exotiskt det nu låter.

Arkivgrått

Förresten älskar jag min arkivgrå bakgrund. Jag älskar ordet arkivgrå. Hur det för mig tillbaka till gymnasietiden. När vi gjorde inspirationskollage, när vi var på utställning, när vi skulle optimera pappersrummet i arbetsmiljö och säkerhet. Arkivgrått - ett genomgående tema. Och bildlärare Anders diskussioner om huruvida begreppet ens existerade. För oss fanns begreppet och den arkivgrå färgen skulle, utan att vi visste det då, följa oss in i framtiden. Och ännu längre i framtiden. Hos läkaren, hos trädgårdsingenjören, hos arkitekten. Vilken fantastisk tid det var, gymnasietiden.

DS Devils

Det finns en tendens till gängbildning när klassen delas upp på de olika sjukhusen. Det här sysslade äldrekursarna med: 

Huddinge Homies

KS Kickers

DS Devils

De är visserligen gamla nu. Och var är SÖS? 

Uppkörning

Jag drömmer om något helt annat än det här. Och det är bara två veckor kvar till drömmen blir sann.

Det känns som att jag ska ta kandidatexamen. Som att det är till hösten jag börjar på riktiga läkarprogrammet. Som att jag är behörig nu, efter tre basvetenskapliga grundår (naturbasåret inräknat).

Förresten har jag tagit kliniskt körkort. Minns ni på lågstadiet när man fick sy lite i ett papper och visa att man inte satte fingret emellan för att få sitt symaskinskörkort? Ungefär så - fast annorlunda. Lite mindre trampa på en pedal och lite mer prata, auskultera, perkutera, palpera och knacka.

Ragnarök, apokalyps, preklintenta. Kärt barn har många namn.

Jag. Är. Ledig. (Idag). Brunch med en bästa vän nästa!

Och som C. sa: Det nya livet börjar alltid på en måndag. Hur är det möjligt att det faktiskt är dags nu? Dags att trycka in den ofantliga mängd information som brett ut sig över två år till två små veckor.

Domedagen bokas in, den 29 maj. Sedan att man ska vänta några veckor till för att få veta vilken dom som faller över en - brinna i helvetet eller fortsätta till nästa termin - är en plåga i sig. Tur att jag redan bestämt mig för att klara tentan.

A Fool in Love

"Jag delar ståplats med tonårsgängen. De står och drömmer och det gör jag med, det är det enda vi har gemensamt" - Downtown train (Tåget som går in till stan)

Älska Moneybrother, älska Tom Waits, älska att lägga lime i kolsyrat vatten, älska att världens bästa hund är hemma igen.

Min lilla bebis

Valpen har skurit sig i tassen (förbannelse över människor som krossar glasflaskor) och ligger nu i väntan på sutur på djursjukhuset. Det är obegripligt hur tomt det kan kännas, att bara vara utan henne i några timmar. Jag och sambon har ropat på henne både en och två gånger innan vi erinrat oss vår rädda golden, ensam i en bur. Buhu.

Riskakor

Riskakorna kommer att ta död på mig under tentaperioden. Det går ju inte att sluta äta! Riskakor + penndoppler = sant

Jag bubblar över av nonsens inför sommaren

Jag väntar på att kycklingen ska tina. Också på att mail ska trilla in i inkorgen och - i total hopplöshet - på att mitt hjärta ska öppna sig för klinisk fysiologi och röntgen. Blir irriterad på myror som kryper på benen, webbläsare som vägrar fungera och mitt outtröttliga sötsug. I övrigt är jag glad och fullkomligt galen. Galen eftersom jag längtar ihjäl mig till nästa termin. Då börjar riktiga läkarprogrammet, kliniken (jag älskar det ordet, klinik). Jag ska förverkliga min dröm! Ni förstår va, rent från vettet.

Idag satt jag på en filt i solen och kramade valpen. Hon luktade medelhav, kanske Grekland, och sandstrand, bad, mat och dryck på samma gång.

Hjärtscintigrafi, eller?

Ibland är ju Wikipedia underbart....

Tar kampen för mina ådror

Det är rätt jobbigt att träna. Å andra sidan tar det inte väldigt mycket tid. Kanske är det värt det för att åter kunna definiera mig som en som tränar. Och för att motverka den aterosklerotiska processen, såklart. Vidriga tanke att mina kärl blir trängre, nästan som claustrofobi.


Min syn på preklinplugget har tagit en vändning. Läsken byts ut mot färdigkylt citronvatten och chipsen mot frukt och nötter. Slentrianmässigt tidsfördriv byts ut mot träning. Jag ska vara så jävla pigg.

(Jag är inte så extremt hurtig som jag låter).

Packar

Snart blir det ut och resa. Jag måste packa, varma kläder för norr.

Mitt hår är för närvarande brunt med inslag av lila, blått, grönt, gult och svart. Så kan det gå när man är hårmodell.

Tillfällig kliniker

Mina röda bröder vann igår sin premiärmatch på den nya arenan. Eftersom matchen var mot DIF, ett lag som jag annars följer, fick jag helt enkelt följa mitt lokalpatriotiska hjärta.

Nu sitter jag med en kopp te och självstudier av ledstatus, föreläsningen var inget för mig. Jag kommer av egen fri vilja stanna kvar på sjukhuset ikväll. Det blir jag med kursare och mentor på akutmottagningen. Efter all denna klinik som öser över mig måste jag medge viss motvilja till kommande två veckor med preklinplugg. Det är lite som den blinde som får synförmåga för en dag för att sedan berövas den igen, lite så känns det.

Telefonkö

Det känns som att telefonkö borde vara så ute i dessa tider med intranätet i centrum. Just nu är det dock högst aktuellt för mig. Jag har varit nummer 1 nu... jättelänge. Den här gången är det SJ:s angenäma kö jag är placerad i.

Nu kom jag fram, men damen i telefonen försvann. Hon kanske tog en kopp kaffe.

Plock från lördagen

Igår gick jag runt brunnsviken för första gången. Detta medförde premiärdopp för de båda valparna som deltog i promenaden. Min valp kastade sig i efter en fågel och jag drog upp henne från det kalla, delvis istäckta vattnet i selen.

Efter att mina ben återhämtat sig och blodsockernivåerna stigit på grund av massivt pizzaintag begav jag mig till Fridhemsplan och 30-årsfest. Och det var tårtor och snittar och snacks och bål och fantastiskt sällskap. Lite önskar jag att jag hade ett fat snittar hos mig nu...

På tunnelbanan hem inträffade en märklig sak. Det var en berusad ung man som gick vagnen runt och frågade om snus. Han frågade också mig, så småningom, och jag svarade att jag inte snusade. Han kommenterade detta med att påstå att han frågade enbart för att vara snäll, han ville ju inte diskriminera kvinnor. Ska jag se hans urusla försök som något positivt för att det åtminstone var ett försök eller ska jag bara sucka djupt? Jag tror att jag suckar.