I mitt huvud

Lägenhet uppsagd, seminarieversionen (alltså första fullständiga versionen) inlämnad och ytterligare en dag på jobbet avklarad. Jag har haft en hick-dag idag. Jag hatar dem. Och, som om inte det vore nog, kommer jag hem från jobbet vrålhungrig (sådär så man bara måste ha mat NU) eftersom jag inte ätit mer än en matlåda size small och finner INGENTING i kylskåpet. Eller visst, marmelad och tabasco och någon gurkkonserv. Efter att ha motstått frestelsen att skeda i mig apelsin- och citronmarmeladen tog jag ett glas oboy. Jag är fortfarande hungrig. Lever studentlivet, chillar, sitter i sängen i pyjamas, tänker på pengarna jag sparar på att inte köpa mat. Imorgon då jävlar ska jag svulla. Nyårssvullet. Och dricka skumpa och dansa i regnet som utlovades i dagens Nyhetsmorgon. Snart måste man alltså ändra mode, till 2013-mode. Tänker klyschan "fan vad år 2012 har gått fort". Men det HAR gått fort. Vad har jag gjort egentligen?

2012 började med att jag hatade plugget. Just då ville jag allt annat än att bli läkare och jag kräktes över anestesikorridoren i Huddinge, där jag ju hade min praktik. Kanske för att jag sög (min egen uppfattning), kanske för att det var vinter och jag var tvungen att resa med pendeltåg varje morgon klockan sex (true version?). Jag köpte ett kort på Friskis och Svettis och började träna. Sedan fortsatte medicinterminen och jag fortsatte att kräkas. Det hjälpte inte att jag färgade håret blont. Kräktes över Norrtälje, över primärvården, över reumatologen, över hjärtkliniken. Egentligen ville jag bli veterinär hela vägen fram till infektionskursen. Då vände allt. Jag hade fått sommarjobbet jag så gärna ville ha, jag hade fixat examensarbete på kirurgen och jag upptäckte att allt inom medicin är inte kasst. Men innan dess hade jag ju varit i Luleå och åkt skidor/skoter/skridskor. Jag minns inte om jag var nere något i Kalmar, förmodligen inte efter nyåret. Åkte ner efter de praktiska proven för att fira brorsonens födelsedag. Där nere började jag springa, 4 km var hur tungt som helst. Åkte hem och började jobba (på ett jobb där det faktiskt händer saker istället för att ge mat och kaffe och mat igen och fika som nu). Fortsatte springa, sprang och jobbade mest hela sommaren. Sprang milen för första gången. Firade farsans 60-årsdag på Öland där han fick göra det han gör helst - spela livemusik.Var i Luleå i två veckor, kollade på Ica Kvantum, facebookhuset och andra sevärdheter. Och så fick jag en bil. Bokade biljetter till NY. Åkte till gbg och fick den årliga halsflussen som jag tog med mig till Liseberg. Började examensarbetet, vilket känns som alldeles nyss. Lyssnade på väldigt mycket ljudböcker, var förkyld ungefär hela tiden. Jag fick jobb på en vanlig avdelning så att jag kunde jobba lite extra och bli lite extra förkyld. Sedan åkte jag ner till Kalmar igen för att fira Halloween med brorsan och hans familj. Vera klädde ut sig till isbjörn, eller liknande. Jag blev matförgiftad eller dylikt. Dagen därpå flög jag över till New York en sväng för att hälsa på MK. Det var jävligt bra i NY och vi jobbade nästan ingenting med examensarbetena. Läste en artikel eller två men mest gjorde vi av med pengar på mat och sånt. Vid det här laget hade jag såklart slutat springa. När vi kom hem pulsade vi i snö, höga vallar, men det var frisk luft. Hetsskrev på examensarbetet i en tid om några dagar och var fruktansvärt produktiv. Fick Danderyd som sjukhus under resten av utbildningen och blev extatisk. Tog bilen till Kalmar för att fira jul, åt den hemmaslaktade julskinkan Karin - döpt efter mamma. Spelade fyrmannavist och åkte pulka in i natten. Åkte hem, skrev klart, jobbade lite, tränade två hårda pass samma dag och nu ligger jag alltså i min säng i pyjamas. Imporgon är sista dagen på 2012, jag är en mycket lyckligare och bättre människa än jag var första dagen år 2012, faktiskt. Imorgon ska jag svulla nyårssvullet.

Egen reflektion

Det här med personlig reflektion, det kräver sitt rödvin.

Tre och en halv sidor senare.

Mitt-i-natten-uppsats

Nu har tiden kommit när jag skriver uppsats mitt i natten. Om jag inte lägger in fel referens någonstans nu blir jag allvarligt imponerad av mig själv.

DS

Yes. Fortsatt medlem i Danderyd Devils.

Diskussion

Hela den här grejen med diskussion känns väldigt mycket blablablablablablablabla.

Girls

Jag har kommit till den punkten i mitt skrivande där jag sträckkollar på tv-serier och äter köttbullar ämnade som belöning till hundpromenaderna. Och inte skriver. Jag är vad man brukar kalla en person som jobbar bäst under stress, och jag har ju två hela dagar på mig innan jag måste ha producerat något av värde. Jag borde verkligen få kvarsittning. Inte tillåtas lämna denna sophög till lägenhet förrän ett första utkast av min diskussionsdel är helt klar och därmed också ett första utkast av min uppsats. Det kommer inte att hända.

Det är f.ö. Girls jag kollar på (klyschan att dra till NY för att sedan komma hem och titta på serier om NY och känna sig som hemma eftersom tio dagars turistande verkligen gör en till en äkta New York Gaal), en Sex and the City fast lite yngre och lite mer realistisk. "Me likie". 

HUR HAR JAG MISSAT DETTA?

Världens bästa musikal blir film.

Och Helena Bonham Carter i en roll som ingen annan hade kunnat göra bättre. Förväntningarna på Anne Hathaway är såklart väldigt höga, kan hon klara sångprestationen?

Förresten: Sjunger live??? Fan vad coolt.

Update

Nu har jag valt sjukhus för resten av utbildningen. Ni förstår så klart att skräcken över att hamna i Huddinge är överväldigande. (Snacka om dagens I-landsproblem.) Om två dagar flyger jag på en niotimmarsfärd med ett konkurshotat företag som eventuellt kan tänka sig att bjuda på flygplansmat till NEW YORK. Quite nice.

FYI

Vad jag hatar ännu mer än att läsa artiklar, är att läsa artiklar som är fullkomligt obegripliga.

Hår

Min första knut på jag vet inte hur länge. Jag vill lyssna på musik, klippa mig, baka cup-cakes, kolla på film och åka till NY. Inte läsa artiklar. Inte skriva. Inte alls. 

Fy fan vad håret blir slitet av att inte klippas på ett år. 

Update

Idag ska jag färga håret, äntligen. Jag har ganska mycket kvar att skriva på min uppsats, men jag kommer att klara det eftersom jag inte har något val. Samtidigt i en annan del av medvetandet smyger sig NY-resan närmare och tillvaron känns rätt ok.

Sedan kirurgkursen. Bara. Inte. Huddinge.

Jävlar anamma

Hostar mig igenom den tredje förkylningen sedan halsflussen i somras med en sån där trötthet som gör att man skulle kunna somna om man blinkade lite för länge. Men nu är det inte sova som gäller, det är skriva. Skriva, skriva, skriva. Lite sur blir jag när folk i klassen gör tummen upp på frågan: Hur gick halvtidsseminariet? Tummen upp, när vår grupp fick en utskällning.

Men jag ska inte bli nedstämd för att det går bra för andra, det är ju dumt. Istället ska jag skriva ett arbete så bra att kursledningen börjar gråta av förtjusning. Helt enkelt. Det som behövs nu är lite jävlar anamma.

Frågeställning

Förvirringen är total. Jag kan inte riktigt få grepp om syfte och frågeställningar. Dagen har krävt många koppar kaffe och tankarna har snurrat runt i nedåtgående spiraler. Kanske är frågeställningen jag vill besvara ingen annan än den som följer:

Kan en människa åldras tio år på en dag? 

För det är så det känns och ser ut. Tänk vad sömnbrist kan åstadkomma.

Ang. hat

Fan vad jag hatar när elementen surrar.

En gnutta halvtidsångest

Då var halvtidsrapporten inlämnad och det är dags för mig att ta en dusch. Och borsta tänderna eftersom min mun stinker av den vitlöksspäckade hummus som jag bestämde att mina frukostmackor skulle bredas med. Jag går runt med en gnagande oroskänsla. Tänk om mitt projekt inte är tillräckligt bra. Tänk om jag måste gå igenom major revision. Tänk om jag måste göra om. Tänk om jag inte kan börja kirurgkursen. Jag ogillar att inte ha full kontroll. Att vara ovetandes om vem som är min examinator och vad denna okände person ställer för krav. När andra tycks oroa sig för texten och dess komponenter skräms jag mer av själva forskningsprojektet (jag har genom mitt intrång i journaler skrivit på att den forskning jag bedriver är av god kvalitet). Men kanske är detta naturligt och jag måste erkänna att examensarbetet so far har inneburit mindre ångest än vad jag föreställt mig. Och med mina två fantastiska handledare borde jag verkligen känna mig trygg...

Farmor

Inatt drömde jag om farmor, den finaste människan jag vet. Hon var i livet och bodde på ett äldreboende men hon var svag och förvirrad. Ramlade bara man rörde vid henne. När jag vaknade kände jag mig glad över att hon, som älskade att laga mat och pyssla med hemmet, slapp bo på äldreboende utan fick somna in i sitt trygga hem.

Det var ett år sedan hon dog, känns som alldeles nyss på något sätt.

Hypnotisören

För övrigt anser jag att SvD och de andra har fel i sina omdömen om Lasse Hallströms Hypnotisören. Det är sant att den kanske inte var värd mer än tre solar (tre starka solar) men jag måste ändå påstå att de helt har missuppfattat filmen. Ett tag i mitt liv trodde jag att det var kompetenta människor, åtminstone filmkunskapsmässigt, som recenserade film. Jag hade fel. Jävla Kepler-lovers som sitter och trycker där på kultur- och nöjesredaktionen. Filmen är sju resor bättre än boken - i överensstämmelse med förväntningarna. Nedan följer ett citat från Jeanette Gentele från SvD som både visar på bristande förståelse för filmen och på bristande språkkunskaper:

"Filmen låter dessutom polisen gör alltför flagranta misstag som att i ena fallet inte sätta hotade människor under bevakning och i det andra låta människor satta under bevakning försvinna"

Lyssna på din kropp

Igår efter mitt första yogapass sa kvinnan med den sövande rösten att vi skulle göra vad våra kroppar sa till oss att göra. Min kropp ville gå hem och äta chips. Nu borde jag göra inget annat än att skriva men min kropp vill lyssna på slapp musik och såsa i soffan.

Första versionen av halvtidsrapporten är klar.

Update.

På vägen till sjukhuset blir skorna täckta i lera, bilder på snö i Norrbotten pryder Instagram och vantarna blir alltmer oumbärliga. Mörker, utmattning, gegga - allt man kan förvänta sig av hösten. Jag läser artiklar och dricker kaffe för det mesta. Igår kändes det väldigt bra att träna, idag not so much (att resa mig upp är fullt tillräckligt för att utlösa smärta i hela kroppen). Men imorgon väntar fiskpedikyr och jag kunde inte vara mer nyfiken.

Halvtidsrapporten börjar ta form. Och jag är inte så bitter som jag låter, bara trött. Det är faktiskt rätt kul att gå termin sju.

Kvantkatt

Har någon vunnit nobelpriset i fysik efter experiment om en katt i en låda där vi måste förutsätta att katten kan vara både död och levande samtidigt? En död kvantkatt? Detta är anledningen till att jag inte blev fysiknörd.

Edit: Det känns som om fysiken är farligt nära vidskepligheten. Spotta tre gånger över axeln när du ser en kvantkatt, liksom.

Op.

Fötterna pulserar, ryggen är trött och nu vet jag vad en heldagsoperation innebär. Jag har klippt av min första uretär och sytt mitt fösta stygn. Nu känner jag mig oerhört nöjd men sjukt trött. Fick höra att vänsterhänthet är överrepresenterat hos kirurger. (Score.)

Kalorier osv

Vad är det för fel på min ämnesomsättning? Jag har ätit i princip hela dagen och kan inte sluta vara hungrig. Vilket resulterar i att jag bakar saker, saker som jag sedan äter. Sedan glass och chips på det. Jag försökte med något lite nyttigare, en apelsin, vilket påverkade mättnadskänslan ungefär lika mycket som att dricka ett glas vatten. Jag får trösta mig med att min mycket aktiva hjärna bränner bort alla kalorier som jag stoppar i mig pga allt läsande av vetenskapliga artiklar. Dessutom måste valpen som jag tar hand om gå ut så fort hon vaknar för att undvika en kiss-på-mattan-situation, då förbränner jag kalorier medelst trappgång.

Snacka om önsketänkande. Det var ju inte direkt så att jag fick bort mina celluliter på benen genom en hel sommars löpträning, hur skulle då trappgång som dagens mest ansträngande aktivitet kunna motverka en extrem ökning i kaloriintaget i kombination med stillasittande. Det enda jag kommer få är en DVT och Typ 2-Diabetes.

Pizza

Sen blir man bjuden på middag och det känns så mycket bättre igen...

Halsen igen

Hemma med vård av sjukt själv. Jag har nu bestämt mig för att en Diklofenak och sedan bakning á la Leila vore det bästa. Allt detta för att orka mer Cochrane och PubMed. Förhoppningsvis ska jag väl orka mig ut med hundarna också. Kan för närvarande inte ens se en början till slutet på min uppsats, bara att skriva bakgrunden är oändligt svårt.

Op.

Hemma med vård av sjuk hund. Hon bemödar sig inte ens med att tigga när jag äter chips. Inte heller, vilket kanske är ännu mer oroande, åt hon upp sin sina egna spyor fyllda av bekvämt färdigtuggade frukostkulor. Hoppas att hon piggnar på sig snart och börjar äta äckliga saker igen så man känner igen henne.

Innan incidenten med spyorna i sängen var jag på Universitetssjukhuset, för första gången inskrubbad på operation ("stod i såret"). Jag fick, till min egen och troligtvis kirurgernas stora glädje, hålla hakar - precis det man förväntar sig av sin första operation. För övrigt anser jag att blå kläder är mycket bekvämare än de vanliga vita. Fan vad coolt det är med kirurgi.

Update

Version två av arbetsplanen lämnades just in, illustrationer är gjorda till min framtida uppsats och insamlingen är i stora drag klar. Helg. En helg som började med att jag satt i ett hörn av lägenheten och åt överbliven citronmousse tills jag kände illamåendet smyga sig på. Sedan matlagning. Nu dricker jag övergiven öl som i lördags tappade bort sin ägare. Och i kylen ligger det vodka som inte är min, men jag är inte riktigt där än. Jag tog förresten bronsmedalj i gokart i söndags.

"En nästan vanlig man" var ändå rätt bra, eller låt säga tillräckligt bra. Undrar dock över kvinnoperspektivet, dvs om det över huvud taget övervägts, i och med att det nog inte fanns en enda utpräglat intelligent kvinna i hela boken. Aja.

Det fulaste jag vet

Det fulaste jag vet

Jag håller med, M och K.

Mousse

Migränen fortsätter. Har nu tryckt i mig en väl tilltagen portion av den citronmousse som ska utgöra efterrätten imorgon på födelsedagsmiddagen och jag känner mig som vem som helst som ätit ca 1 dl vispgrädde. Dvs mätt, på gränsen till illamående. Nu dricker jag kaffe för att förbereda mig för stadsbesök. Har, i vad som nu känns som en svag stund, lovat en bästa vän att jag ska till Grönan. Peppen är halvhög.

Examensarbetesupdate: En tredjedel igenom datainsamlingen.

Helikopterhuset

Idag var migränen ett faktum redan när jag vaknade. Det var därför tacksamt att bege sig till ett möte i det kvava biblioteket i helikopterhuset. Ännu mer tacksamt när min handledare P visade min koordinator J hur man slår på ventilationen.... EFTER mötet. Att sedan bli bortkörd från lunchrummet innehållande planets till synes enda kaffeapparat för att tillbringa lite kvalitetstid med mig själv, och de två datorskärmar min nya vardags umgängeskrets består av, satte pricken över i.

Nu middag.
Imorgon Gröna Lund.
Sedan födelsedag.

Såhär mår jag:

Förkylningen of Doom. Men feberfri och därför tillgänglig för middag med vänner ikväll. Lite (mycket) smink så är det fixat. Med det här sminket skulle jag platsa i nyhetsmorgon på tv4 = fräscht.

Arbetsplanen inlämnad.

Bra föreläsare, dålig föreläsning

Dagens föreläsning hade säkert varit fantastiskt bra. Om man gick i högstadiet. En oerhört pedagogisk föreläsare pratade sakta och tydligt och ibland lät det som att hon berättade en saga, Hans och Greta kanske, fast hon egentligen pratade om vetenskaplig skrift. Därför gick jag, tillsammans med de flesta andra, hem i pausen. Jag såg framför mig hur föreläsaren fortsatte med sina pedagogiska knep, men på en helt fel nivå, inför en stor och ekande sal av tomma stolar och då kände jag en gnutta dåligt samvete. Sen var det inte mer med det.

Istället tog jag med mig jycken ut på promenad vilket resulterade i en väldigt blåprickig Golden Retriever och en bajspåse till hälften fylld av blåbär. Det i sig resulterade i en mycket god blåbärspaj att avnjuta efter höstens första skivstångspass. Nu är jag trött i benen.

Ångesttimmar

De sa till oss att "write on whiskey, edit on coffee". Det här känns mer som "write on coffee, edit on whiskey". Bildligt talat - jag dricker inte whiskey. Nu är arbetsplanens första riktiga utkast klart och med tanke på tiden som lagts ned, beräknad i ångesttimmar, kommer den här terminen inte att vara nådig mot mig och min psykiska hälsa. Men, med reservation för ändringar, det är rätt kul.

Medier

Det finns inget roligt på datorn en lördagskväll. Har redan sett alla Engelska mord (GW måste ha en EF på, låt säga, 10% där han går med sin käpp) och folk har slutat blogga pga att det är ute. Idag handlar sociala medier mycket mer om Instagram än om bloggar. På tal om hur tiderna förändras har jag idag för första gången, i skärgården vid en solnedgång som var alldeles fantastiskt vacker genom de gigantiska fönstren, sett ett barn på två år problemfritt hantera en iPhone. Zooma in, zooma ut, bläddra, ta kort, playa film. Fascinerande, inte sant?

Hösten

God morgon huvudvärk. Jag sitter framför nyhetsmorgon och kurerar mig själv med kaffe med samvetskval inför det faktum att jag tänker skippa delar av skoldagen idag. Istället gå vilse hemma vid mitt köksbord i den djungel som PubMed innebär. Artiklar, artiklar, artiklar.

M. hojtar om att det är dags att förbereda sig för liksäcken. Detta eftersom vi inte äter tillräckligt mycket sallad (eller grönt som farmor skulle ha sagt). Jag vill minnas de avokador vi tryckte i oss igår i samband med middagen men, som M. påpekar, de utgjorde ju inte halva tallriken enligt tallriksmodellen.

Hösten är påtaglig.

Det är nu det börjar

Då har kursen "Examensarbete i medicin" börjat med all den ångest som det innebär. Eller jag ska säga såhär: Det blir verkligen en utmaning. Och jag har, enligt kursledningen, de redskap som krävs för bergsbestigningen som komma skall (hake, skor och vad det nu var), även om jag inte alltid riktigt tror det.

Idag var mitt blodtryck högt. Jag har säkert fått feokromocytom.

F.ö. är Belinda Bauer riktigt bra.

Update

Hemma igen i sällskap med, utöver de vanliga, kusin och nymålade stolar. Och en bil. Ikväll ska jag besöka Flippin' Burgers och jag har hört det ryktas om en äkta USA-inspirerad köttkvarn. Hamburgare är ju väldigt gott.

Update norrbotten

Skönlitteratur (En dag, Flickan från ingenstans), bad på långgrund strand, 88:an, löpning (milen under en timme nu), actionbio, pulverkaffe och köttsoppa med klimp i Norrbotten. Livet leker, solen skiner.

Springer

Jag hade inte sprungit på nästan en vecka och hade verkligen spring i benen. Det skulle bara bli fem kilometer eftersom klockan var sen och hunden skulle med, därför tänkte jag öka tempot en aning. Shit vad snabbt jag sprang, jag flög fram. Kände mig som Lisa Nordén, eller som om jag och Lisa Nordén kunde varit träningskompisar. Och för första gången kändes det kul att löpträna. Förbannar mig själv för att jag inte hade med mig mobilen och därför inte klockade mig själv, nu måste jag ju göra om prestationen för att se hur snabbt jag faktiskt kan springa en femkilometersrunda.

Idag är sista dagen på jobbet och jag ska bjuda på tårta. Jag hörde talas om en arbetsplats där den som slutade fick presenter, inte bjöd på dem. 

Nu är det kvinnornas maraton. Tid 3,4 första kilometern. Inte riktigt där än....

Men jag ville gå längre än så och hamna bland molnen...

Inte för att jag är så hemlighetsfull nu längre, när jag outat min fotoblogg här på institut1. Jag heter Stina helt enkelt och här sitter jag och dricker appletini och gör mig redo för kvällens festligheter. Har till och med rakat benen som alltså kommer vara obehagligt mjuka i några dagar framöver. Men det mest påtagliga är nog deras obehagliga blekhet.

Fick mitt första sms från sjuhuset idag med förfrågan om extrajobb. Fick dessutom höra från en kollega, som klättrar i karriärstrappan och tänker sluta jobba helg, att det ser mörkt ut med bemanningen. Ljust för mig, alltså. Extrajobb = extra pengar. = Piller till min hund.

Nu måste jag göra mig snygg. Ska introducera två av mina bästa vänner för varandra ju, ett stort ögonblick. Typ. Samt att jag ska lyssna på feministmusik.

En åsikt bara

Jag känner att jag måste kräkas. Detta eftersom fb-vänner (aka personer som inte tas bort från vännerlistan pga det ger samma njutning att gå in på som att läsa skvallertidningar) lägger upp bilder på målningar de själva gjort, som är så fruktansvärt fula att bara tanken på deras existens är kväljande.

Denna vecka ska mitt knä få vila (max en löprunda!) och min mage få njuta av McDonalds (jag kommer ändå aldrig komma i mina skinnyjeans. De är fö skänkta till bättre behövande nu. RIP min ungdoms stussvidd).

Ang homosexualitet

Alla varelser är homosexuella i Minecraft

Jag gillar när skapare till saker kommer med sådana här uttalanden. Ingen kan ju sätta sig emot den som kommit på hela grejen. Som när JK Rowling sa att Dumbledore är bög och alla blev så himla upprörda:
NEJ DET ÄR HAN INTE!
Rowling bah: Jo, det är han. 

Provocerad

Min hund är psykiskt sjuk. Så när jag satt och funderade över psykiskt sjuka människor - som jag ju träffar dagligen i mitt arbete - och hur vi behandlar dem (med tabletter) tänkte jag att: Varför inte hundar? Det borde finnas en tablett för att minska stress och ångest hos hund. En "masters little helper". Det finns det också, förstod jag efter någon minuts googlande, och den heter Clomicalm.

Jag ringde till djursjukhuset och fick där prata med en djursjuksköterska som verkligen drev mig till vansinne. Har du testat träning? Nejdå bara två år av allt jag någonsin kan komma att tänka på i träningsväg för en hund (men hur träna en hund som blir för stressad av belöningar och för stressad av tillsägelser och tycker att ett kommando är ett alldeles för stort krav?). Sedan talar hon om en kombination av naturläkemedel och jag måste fråga: Finns det något belägg för den här behandligen? Hon svarar att: Näe, inte mer än vad vi ser här...

Det framkommer att om jag träffar en veterinär kommer denne att tvinga mig testa dessa naturläkemedel innan ett eventuellt riktigt läkemedel kan sättas in. Du vet det finns biverkningar. Och jag kunde inte låta bli att kommentera att allt som har verkan har också biverkningar. Det är lite så farmakologi fungerar. Så jag prostituerar mig, går emot mitt bättre vetande för att få träffa en veterinär. Och naturläkemedel är verkligen provocerande dyrt.

(Ska tilläggas att jag denna dag inte fått i mig något kaffe. Riktigt sur tjej).

Nyhetsmorgon

Alltså leder Laila Bagge nyhetsmorgon på kanal 4. Det sitter någon svensk deckarförfattare och tipsar om böcker. 

Författaren: Detta är en riktigt spännande bok om Egypten...

Laila: ÅH det låter som en bok för mig, jag älskar nämligen spännande böcker!

Laila: Jag är ju själv inte jätteduktig på att läsa böcker....

Blä

Ändrar layout men blir tokig. Lyckas inte ändra färgerna? Kom igen!

Update

Long time no see, som det heter. Befinner mig nu endast någon vecka ifrån avslutat sommarvikariat på centralintensiven. Jag har lärt mig massor. Framför allt massor som i var i ubåten (alltså förrådet. Alltid dessa skojfriska namn på förråd; tidigare vinden, nu ubåten) olika pinaler finns men också hur en traumapatient ser ut och hur en blockvändning går till. Andra saker också. Min övertygelse om att örondoktorerna är lite småknäppa har stärkts (kanske kommer jag själv sparka den där ÖNH-jourcykeln om några år - jag passar nog in) och jag har fått uppleva att bemötandet läkarstuderande vs undersköterska skiljer sig väsentligt ("Nej det får syster göra sen". Du, syster har ett namn och för den som kan läsa finns detta namn en meter ifrån dig på namnskylten. Ah juste, där finns också yrkestiteln). Fan, dessa ständiga interprofessionella tvister.

Jag har också spenderat viss tid på skönlitteratur, vänner och löpning (shit pomfritz, som en tidigare handledare skulle ha sagt med ironi i rösten, jag springer en mil). Har gjort ganska mycket. Firat farsans 60-årsdag med femkamp och livemusik, ätit middag på restauranger, varit på konserter, nostalgitrippat på en innergård på söder, badat i ett kalkstensbrott, återförenats med fotografiets ädla konst på både ett och två sätt, druckit cosmopolitans, kollat på fotboll (förbannelse över 1-1). Och så vidare. Njutit av att bo i Stockholm (!).

Och snart är det semester.

Sommarlov

Vilket antiklimax. Sommarlovet började för någon timma sedan, och regnet öser ner utan hopp om något som helst uppehåll. Jag har gått tre år på min utbildning men har ingen kandidatexamen att hämta ut. Semester, men den varar inte mer än en vecka. Ändå är jag alldeles lycklig. Och välkommen till infektionskliniken i framtiden!

Timbuktu och (kanske särskilt) Damn var riktigt bra igår.

Fallskärm

Känns lagom kul att sätta sig med en hög vetenskapliga artiklar från PubMed som behandlar ämnet statiner och pneumoni när vännerna på facebook skriver om sin stundande examensfest. Vi gick tillsammans på basåret - nu är de färdiga och jag är bara drygt halvvägs igenom.

Men (bortsett från att universitetet jag går på skulle välja 150 nya forskare framför 150 nya kliniker varje dag i veckan) så läser jag ju också en mycket roligare utbildning.

Snart: Friskis och svettis (så skönt att ha kommit igång igen efter låång förkylningsperiod).
Imorgon: Timbuktu på grönan och sedan preklinfest á la termin 4.
Fredag: Må dåligt av den tidiga morgonen, redovisa, åka tåg.

Hungrig

Tidigare idag satt jag på en parkbänk i solen alldeles nedanför helikopterplattan utanför det ståtliga sjukhuset med stort K. Då och då kom svalkande vindar från en flygande akuttransport redo att landa. Livet på sjukhuset alltså. Sedan fick jag testa en CPAP och konstatera att jag förmodligen tillhör kategorin av patienter som tål detta andningshjälpmedel ganska dåligt.

Just nu: Inomhus, inget att äta på pga har ätit upp alla pistagenötter, klickar runt på facebook och går in på alla människor som jag inte bryr mig om, har en hund bredvid mig i soffan som ligger och släpper ljudlösa men långt ifrån doftlösa fisar. Jag har tråkigt!

Som tur är ska jag på dejt med M. Min pojkvän M ska också med, men han får betala för sig själv. Jag är sugen på en stor saftig köttbit, det var alldeles för länge sedan. Serveras stora, saftiga köttbitar på Scandic?

Another try

Ensam hemma, laddandes för match och bakandes. Försöker mig på markoner - idag i andra smaker. Kan inte låta bli att älska att baka med karamellfärg, denna företeelse som får bakverk att se både motbjudande och roliga ut på samma gång. Dessa droppar av koncentrerad färg som kan få vad som helst att se syntetiskt ut. Men makronerna skulle inte vara något utan karamellfärg!

Men tiden i ugnen är det stora mysteriet som tycks kräva många bakomgångar för att knäckas...

Idag är det vinst som gäller för DIF, helt enkelt. Finns inga alternativ. 

Alla som inte dansar

Peppen är hög!

Idag spelar MASKINEN på Grönan. 

Hoppas att jag ska låta bli att hosta ur mig lungorna. Som på föreläsningen idag:

"Spindeln": Cocillana är bra för att få gamla tanter att somna

Jag: Cocillana är bra för att få unga tjejer att somna också

Lagom

Jag är nog lite lagom pretentiös. Gränsande till intellektuell, men inte riktigt där. Gillar filmer som går hem hos allmänheten, regisserade av Tim Burton eller Chris Nolan, och ett fåtal som lutar åt cineasternas håll, regisserade av Roman Polanski eller Alfred Hitchcock. Jag kan snudda vid Lynch, men kommer inte längre än att förundras av Mulholland Drive både första, andra och tredje gången - dock utan att riktigt greppa. Jag tyckte snarare att Pans labyrint var det årets bästa film än The Fountain. I bokväg älskar jag både Harry Potter och Millenium-serien utan att skämmas men förkastar ändå majoriteten av deckarna jag läser. Gamla klassiker går för det mesta hem - Brott och straff är ju en solklar favorit - men för det mesta, undantaget kanske Doris Lessing, är nobelpristagare för mastigt. Jag pluggar till läkare men engagerar mig inte i styrelser av olika slag, inte heller extra forskning varje glimt av ledighet. Jag är trött på överpretentiösa människor. Det bästa är att vara så intellektuell som man är bekväm med, helt enkelt. Och jag är lagom.

Post tenta

Jaha. Här ligger jag, hemma ensam (så när som på hunden) i min säng, med en obligatorisk post tentaperiods-feber. Och tycker synd om mig själv. Igår blev det ju självfallet ingen After school på en av Södersjukhusets balkonger med, vad jag föreställer mig, fantastiskt väder och förtrollande utsikt. Inte heller utgång till Trädgården som jag så många gånger tänkt besöka utan att någonsin lyckas. Idag får jag kolla på matchen hemifrån, kanske försöka få syn på det hejande gäng som jag känner i ett hörn på kameran vid något inkast. Där jag ligger och hostar upp slemklumpar. Alltså tycker jag synd om mig själv.

Fast vädret är riktigt kasst, den fina utsikten igår lär säkert ha legat skymd bakom ett tjockt molntäcke och gänget som jag känner står nog på en del av Stadion utan tak - oskyddade i blåst och förmodat regn. Så jag ska väl inte klaga, det finns ju Alvedon, och som pappa sa att det var ju värt lite sjukdom att klara kursen i Klinisk medicin inriktning medicin.

Så, varför blir man sjuk så fort man slutar stressa? Är nyckeln till en infektionsfri vardag att aldrig slappna av, helt enkelt?

Okej

Nu är det okej att läsa skönlitteratur igen. Också att teckna eller kanske rentav måla med de nyinköpta penslarna och akrylfärgen. Det finns inget plugg som ligger och gnager ens samvete. Visst att den egenvalda kursen ligger mellan mig och sommaren, det är sant, men kan en kurs utan tenta verkligen vara en riktig kurs? Känns inte så, känns som ett inlärningstillfälle på mina villkor, där jag får sätta gränserna för vad som faller inom rimliga mängder studier. Och hur ska jag till fullo förstå att internmedicin är klart?

Mina stationer på OSCE

HELL YEAH! Helt klar med internmedicin nu. 

Note to self: Se till att använda rätt sida av stetoskopet. *Pinsamt*. 

Mina stationer på OSCE: 

- Anemipatienter (tolka provsvar, trolig diagnos, behandling)

- Läkare på minnesmottagningen (tolka utreningsresultat, ställa diagnos Alzheimers, behandling)

- Waranbehandling (information till patient, behandlingstid efter DVT, doser)

- Mycoplasmapneumoni hos gravid (behandling, använda FASS, alternativ behandling)

- Hjärtstatus (fullständigt hjärtstatus med fynd systoliskt blåsljud, vidare utredning)

- A-HLR

Imorgon är det fest. 

Peppa

Fan. Jag orkar inte. Vill kanske helst dricka mitt te och tänka mig bort. Spela Led Zeppelin och blunda. Känner för att kräkas, lite på dokumentet som ligger på skrivbordet och heter OSCE, lite på självmålet igår, lite på allt. Men the show must go on. Jag måste bita ihop och bara göra.

Psoriasis, eksem, njurfunktion, läkemedel och äldre... Peppa!

Update: VAFAN DET ÄR BARA DET SISTA LILLA KVAR NU! I can do this.

Gröna kortet

Jag minns att jag förra året reagerade över att "det är ju rätt okej band på grönan". Det blev inte att jag gick. I år blir det lätt ett grönt kort med inträde till alla konserter för 199 kr. Jag vill se:
Maskinen
Iggy and the Stooges
Den svenska björnstammen
Timbuktu
Opeth
Dropkick Murphys
Machine Head
Norlie och KKV
Får se var jobbet lämnar luckor, Maskinen är dock ett måste.

Ikväll är det DERBY. M. började den förfärligt tidiga morgonen med att Sjunga för gamla Djurgårn, han är redan nervös. Detta ökända möte mellan Stockholm och Solna får till och med mina nerver på helspänn. Nästan lika mycket som OSCE.

Cliniderm och infektion check

Ett livstidsförråd av Pure Renewal från Cliniderm. Fick av en som bytt produkt, så är det just den som jag använder.

Infektionstenta check. Infektionsmomentet har varit helt fantastiskt bra. Lätt en specialitet som jag kan tänka mig. Och tack till den underbara kursledningen! Infektionskliniken Solna - you rock.

En annan sak. Jag ska inte skriva någon mer tenta nu... PÅ ETT ÅR!

Frankenweenie

Först skrek jag av förskräckelse när jag insåg att även denna så efterlängtade film skulle göras i samråd med Disney (jämför Alice in Wonderland som hade all potential att lyckas men som förstördes av det faktum att Disney fått för mycket att säga till om). Sedan fortsatte trailern och förskräckelsen byttes ut mot en förtjusning, näst intill barnslig upphetsning precis som vid premiären av Charlie and the Chocolate Factory. Det var många år sedan jag såg Frankenweenie som kortfilm och att Tim Burton nu väljer att göra den i långfilm känns som helt rätt beslut. Dessutom som stop-motion i stil med Corpse Bride och a Nightmare Before Christmas (och kom ihåg att denna underbara klassiker faktiskt är just Disney). Oerhört underskattat med äkta animation, ännu mer användandet av dockor, i dessa tider av Disney-Pixar-samarbeten. Kanske är just Tim Burton + Disney + Stop motion ett vinnande koncept? Jag hoppas. Förresten älskar jag att Tim Burton älskar hundar.

Perspektiv

Ännu en gång inträffar någons bortgång och en annans födelse nära varandra i tid. Den enes möjligheter till ett lyckligt liv raseras, tillintetgörs, förstörs. En nytt liv pluppar snart ut, helt orört av världen, från en barndomskompis chockerande stora mage. Mitt i allt sitter jag och gör något så alldagligt som att plugga. Infektioner, antibiotika och smittskydd. Det är nytt för mig, både att folk jag känner skaffar barn och att folk jag känner dör. Och antibiotika. Men det är nog, som mor säger, nu det börjar. När man är 22. Att man får en tillstymmelse till perspektiv på livet.

Hvis det går dårligt på en stand, så fortvivl ikke eller Då stod hela framtiden på spel

Jag återvände till min gamla blogg som nu endast jag har tillgång till. Flyger tillbaka tre år i tiden. Får småstadsabstinens. Saknar gatan där jag växte upp, att gå ut på verandan för att äta bandpasta med ostsås eller dricka cola med lime i solskenet och läsa Liftarens guide till galaxen. Har svårt att se tillbaka på mig själv som ny inom naturvetenskapen. Allmänt ovetandes. Om framtiden, om erfarenheterna jag skulle komma att få - bra som dåliga. Jag minns att jag på en av mina hundratals promenader till stan ville fråga mitt framtida jag:
Kommer jag att bli läkare?
Nu vet jag nästan säkert. Då stod hela framtiden på spel. Jag har så starka minnen från den där våren för tre år sedan - samtidigt känns den avlägsen. Där gick jag med stegräknare som visade flera tiotusentals steg och musik i öronen och balanserade mellan mitt gamla och nya jag. En lycklig och ångestladdad personlighetskris.

Jag var i Odense på antagningsprov till programmet i Laegevidenskab. Dit åkte jag själv, på egna ben, och bodde på vandrarhem och promenerade i solsken i den vackra staden till universitetet och tecknade på en parkbänk och drömde om min framtid. Jag skriver i min gamla blogg:
MMI (Multiple Mini Interview) kommer att bestå av 7 stationer med vardera 8 minuter att ta död på. Uppgiftsbeskrivningen är skriftlig vilket underlättar min danskförståelse, tackar för det! Jag måste också påpeka att beskrivningen jag fått av dagen är roligt formulerad, något vi aldrig skulle ödsla tid med här i Sverige vad det gäller liknande formaliteter. "Hvis det går dårligt på en stand, så fortvivl ikke!", ja det ska jag tänka på, danska medmänniskor!
Och beskrivningen låter inte helt olik OSCE. 6 stationer och 6 minuter att ta död på (eller utnyttja med tankfullhet - som mitt nutida jag skulle säga). Då stod hela framtiden på spel. Nu riskerar jag bara omprov och det är inget emot att byta yrkesbana. Klarade mina nerver att på ett helt nytt språk visa att jag borde bli läkare ska mina nerver klara att visa alla praktiska färdigheter som jag haft hela året på mig att inhämta. Klarade jag att kliva in i det där rummet då, med 299 konkurrenter i andra rum, klarar jag att genomföra OSCE med mig själv som enda konkurrent. Och jag kom in. Men sen kom jag in i Stockholm.

Mördarbakterien

Sitter framför nyhetsmorgon och väntar på reportage om "mördarbakterien". Det handlar om streptokocker i Skåne som orsakat ett flertal sjukdomsfall och ett dödsfall. Det framgår inte vilken sjukdom det handlar om men det är gissningsvis nekrotiserande fasciit. Det är då streptokocker brukar kallas mördarbakterier eller köttätande bakterier och inte halsflussbakterien.

OSCE närmar sig. Objective Structured Clinical Examinations. Det har gått fruktansvärt fort och nervositeten ökar successivt. Om det inte hade varit för OSCE hade jag i princip tagit sommarlov nu. Om lite mer än en vecka är jag förhoppningsvis klar med internmedicin på riktigt.

Hoppas hoppas. Fast om jag inte klarar det har jag blivit lovad en glass, och det är inte illa det heller.

Stafylokocker känsliga för Isoxa-pc, eller Om att ätas upp av sin utbildning

På ett sätt känns det som om utbildningen äter upp mig. Som bakterier, förmodligen stafylokocker, på hjärtats klaffar (med denna jämförelse växer sig känslan knappast svagare). Som om jag inte har någon tid utanför kandidatskapet och om jag har det spenderas den framför allt med andra läkarstudenter. Jag är besviken på mig själv för att jag inte tar mig tiden att resa runt i Sverige - inte ens utomlands - men inser att det endast beror på 1. pengabrist 2. tidsbrist. Med en enda enkel mening kan båda dessa få sin föklaring.

Jag är student. 

Jag är beskviken på mig själv. Trots detta kan jag inte säga annat än att jag gör det frivilligt, rent av villigt. Jag älskar faktiskt att vara just läkarstudent (rodnar en aning). Idag ska jag nog försöka baka macarones. Det ska tydligen vara assvårt.

Känslorna

Infektion är:
-Uttröttande
-Svårt
-Väldigt kul.

Känner att mitt val av en fördjupningskurs inom infektion var helt rätt som studentvald kurs.
Känner att sommarjobbet närmar sig och med detta även sommaren. Känner att det just nu vore skönt att sova. Kanske tar en skål med fil och sylt istället.

Tack och lov

Tack. Och. Lov. För. Helg.
Jag är så trött nu så jag vet inte om jag orkar röra något mer finger.
Såhär trött:

Behållningen med den här delen av kursen måste ändå ha varit Sigurdur. Tack Sigurdur för att du gav oss världshistoriens första riktigt bra föreläsningar inom hematologi.
Nu ställer jag Internmedicin på hyllan.

Sedvanlig tentaångest

YES jag har äntligen lärt mig namnen på de viktigaste vaskuliterna... då var det bara allt om dem också. Sedan kanske jag borde börja fundera på att slänga ett öga på hematologin, den utgör ju ändå en tredjedel av tentan. Inget spår av sarkasm, inte heller uppgivenhet, i min ton. Alls.

Ny läkarutbildning

Nya läkarutbildningen håller på att utformas. Planen är att slopa AT och förlänga grundutbildningen till 6 år. Läkarexamen ska leda till legitimation. Efter detta följs ett år av ST-förberedande tjänst. Detta kommer förmodligen ske långt efter min generations examen. Följ förloppet här. 

Självkännedom eller Att stryka kandidater från listan över potentiella specialiteter

Ni får ursäkta mig men det ska bli SÅ JÄVLA SKÖNT när den här sista men ack så påfrestande tenta i internmedicin är klar. (Bara ett litet litet praktiskt prov kvar sen, så är internmedicinen över... och AT då...).

Fast på ett sätt känns det ändå rätt skönt att känslan av att jag inte är internmedicinarmaterial växer sig starkare och starkare i takt med lästa sidor i Med. Känns skönt att se fram emot (nästan) allt annat. Känns skönt att bli ett uns visare om framtida sysselsättning genom att fler och fler alternativ stryks från listan över möjliga specialiteter. Känns skönt att känna sig själv lite bättre, lutar åt "learn by doing"-hållet.

Igår kollade jag på ST-utbildningsplan för specialiteten reumatologi. Härmed stryker jag ett stort svart streck över denna som potentiell specialitet. Kanske placeras den under patologi på rangordningslistan.

Andra specialiteter som jag strukit: Allmänmedicin, geriatrik, klinisk farmakologi, klinisk kemi, klinisk mikrobiologi. (Med reservation för ändringar - man vet aldrig vad tiden kan ändra på).

En dag som denna

Orkar inte plugga.
Just nu är det fruktansvärt tråkigt och fruktansvärt tungt. Jag vill sitta i ett hörn i soffan och trycka i mig chips och läsa skönlitteratur, inte försöka skilja på systemiska vaskuliter. Och jag ligger brutalt mycket efter till kommande tenta som sägs vara så svår.
Regnet matchar en dag som denna.

Väntar på

Uppståndelsen kring Hunger Games, var kommer den ifrån? Den var inte alls dålig, men inte heller på något sätt överraskande bra. Filmen finns ju redan, och den heter Battle Royal.

Mina armar känns som spaghetti efter skivstångspass, nytt seminarium väntar på att förberedas, vinterkläder väntar på att bli packade och viktigast av allt: Premiären av Unga läkare väntar på att dra igång. Ändå sitter jag bara här och försöker föra popcorn till munnen med armar som inte ens orkar bekämpa gravitationen.

Framgång och efterfrågan, Maskinens nya album, finns nu på Spotify. Enjoy!

Kul

När reumatologi och hematologi ska bli kul.

Ja så är det efter kursen i klinisk farmakologi och åldrande.

Bara dagar kvar nu till påsklovet och resan norrut. Längtar!

Flyger iväg som ett pappersflygplan

Här sitter jag, redan med chipssmulor på magen och redan trött på dagens tentaplugg. Väntar på att klockan ska slå två så att jag kan möta min vän utanför och njuta av vädret. Här inne finns inget annat än franska balkonger som om man öppnar dem gör att lägenheten blir för kall - ännu är inte våren påtaglig. Tar på Spotify, tittar på solskenet, tittar på hur solskenet träffar den fina hunden, drömmer mig bort sådär så man nästan får lite ont i magen.

Men landar snart igen. I anteckningar från föreläsningar av personer som ägnat sitt liv åt studier i klinisk farmakologi. Gissa om jag kan identifiera mig i dessa människor? Nej.

HALVVÄGS

Målat naglarna dagen till ära. Efter dagens föreläsningar har jag nämligen gått halva läkarutbildningen. Jag enas med mig själv om att det har gått fort - det var inte länge sedan jag firade av hemstaden och flyttade till Sveriges centrum. Samtidigt finns en känsla av att biokemin kanske inte riktigt sitter. Som att Mattis föreläsningar om cellbiologi känns långt bort. 

Jag känner att jag har fantastiska upplevelser framför mig: Examensarbete, kirurgterminen, ÖNH, psyk, gyn och en stor hög av studentvalda kurser. Lovely!

Trist

En föreläsning om smärta borde rimligtvis kunna göras rätt bra.
Idag lärde vi oss att man kan göra den dålig också. Sådär så man får en preklin-deja vu. Forskningsresultat, diagram, bilder på molekyler - allt det där. Lägg på en extremt monoton stämma på det. Och världens tråkigaste ämne.

Nu är jag nytränad, nyäten och glad över att imorgon är sista dagen på moment åldrande (bortsett från tentan då, men det ska nog lösa sig på ett bra sätt).

Update: Still Alive

Jag ställde mig verkligen tveksam till om jag skulle klara den här dagen. Men jag lever och hade, efter det där sista näst intill dödligt tråkiga seminariet, faktiskt en mycket trevlig dag med brudarna och M. Firande avklarad tenta med indisk middag och bio. Nu ska jag sova för imorgon väntar ännu en härlig dag i åldrandets och läkemedelsinteraktionernas tecken.

Sista dagen

Idag är det alltså sista dagen på min internmedicinska praktik. Egentligen hade jag velat att det var fredag igår. Igår var nämligen en bitvis mycket spännande dag och hade varit ett bra avslut. Sedan fick jag höra att vi kanske måste läsa dubbelt med kursen under när vi har kirurgterminen. Detta gjorde mig fruktansvärt förbannad och fick mig att överväga studieuppehåll. Hur överklaga?

Stabilt

Känns stabilt när man på systemet möter en kille med tejpade knogar och en Ipren i högsta hugg. Nu väntar lördag!
Idag har det shoppats.

Dagens reflektioner

Dagens höjdpunkter: Pacemakeroperation och kranskärlsangio med två mycket duktiga hjärtläkare.
Reflektion 1: Kanske vore det bättre för patienten om denne är mycket orolig att man utövar generell anestesi. Kan tänka mig att komplikationerna är fler om läkaren måste prestera inför en orolig patient som varannan minut frågar om blodtrycket än de som föreligger vid sövning. Nästan. Inte för att jag tror att så var fallet just idag. Men ändå.
Reflektion 2: Ibland kan man som operationssjuksköterska behöva tänka på hur man kommunicerar. Jag träffade en operationssjuksköterska som var alldeles fantastiskt bra på att berätta hur man gör i en operationssal ("Har du vistats i steril miljö innan? Bra. Tänk på att inte röra det sterila och gör du det är det bra om du säger till, allt går att byta ut") och en som var mindre bra ("GÅ INTE ÅT DET HÅLLET DET ÄR JU STERILT DÄR BORTA!!!").
Reflektion 3: Glöm allt du lärt dig om Wolff Parkinson White och andra dylika arytmier. Citat hjärtläkare "det där kan inte ens alla hjärtläkare". Känns bättre nu.

Min dag

Idag fick jag släpa mig själv till träningen efter långa klagoutrop och detta utan min annars så trogne friskispartner (no hard feelings). Känner mig dock tillräckligt nöjd över mig själv för att förtjäna en stor portion glass. Med grädde på. Jadå. Och banan så blir det nyttigt. Å de då va. 

Idag har jag elkonverterat. Det var ett trevligt adrenalinpåslag sådär på morgonkvisten. I ca 2 sekunder. Resten av tiden var det mycket mer spännande att hänga efter narkosen och få frågor från en av överläkarna. Eller hänga på akuten. Osv. 

just another day in med school

Vårdar fötterna med fotkräm och chillar. Funderar lite över att plugga men känner att jag kanske inte orkar. Känner samtidigt att det är okej. Har träffat min fantastiske projekthandledare idag och känner att jag längtar i smyg till examensarbetet. Känner massa blandade saker men kanske mest av allt känner jag mig trött.

Hörde hur kirurgterminen snackade vid lunchtid. Ronden går så himla snabbt, de hinner ronda alla patienter innan medicinarna hinner ronda en. Och där står jag, som just lämnat ronden för lunch och ser epikriser och daganteckningar framför mig. Man har ju hört talas om kirurgernas beryktade epikriser. In app op ut. Och där står jag, och längtar. Kanske mest efter det som ska fylla tiden som ronder och epikriser annars tar i anspråk.

ST-test

Gjorde ett ganska oambitiöst ST-test här. Medicinska specialiteter 3% talar sitt tydliga språk? Men vad hände med 25% barnläkare? Och vem tycker inte att ett skott Genta är ett coolt uttryck?


Du har gjort flera val som tyder på att du skulle bli en utmärkt kirurg eller ortoped.
Resultatet fördelar sig i procent enligt följande:
Opererande specialiteter 29%
Barnläkare 25%
Minimal patientkontakt 18%
Infektionsläkare 17%
Psykiatri 7%
Medicinska Specialiteter 3%
Husläkare 1%

Godis forts.

Sådär ja.

Godis

Jag är så sjukt sötsugen just nu men vill verkligen inte promenera bort till affären och M. skyller på att han har tenta imorgon och måste plugga. Det han inte vet är att man pluggar mycket bättre med godis.

Du kan säga vad du vill, du kan gnälla lite till

Hann lägga till ytterligare två blåsljud på listan innan arbetsveckan avslutades med öl och vin på Östermalm (av alla ställen, kände mig lagom malplacerad med HM-kläder och trasig huvtröja bland alla slipsar och kostymer). Dagen har ägnats till viss del åt plugg men mest åt att småäta goda saker och locka håret. Nu ska jag ut på stan och undvika, så gott det går, att köpa något.
Nästa vecka ska jag göra allt som självförtroendet ännu inte klarar, i hopp om bättring. Jag får ta ångesten, helt enkelt, för att slippa den i framtiden.

Förbannelse över blåsljuden

Förbannelse. Över. Blåsljuden. 
Börjar dagen med att på ronden inte längre höra det blåsljud som jag lyckades upptäcka igår, får bakläxa av överläkaren och måste gå tillbaka och lyssna senare under dagen. Stackars tanten fick hålla andan gånger flera för att jag skulle höra det lilla svischande ljud som mest lät som en utsmetad förstaton. Var på bedsideundervisning med en till ryktet sträng överläkare och kunde inte höra något annat än lungljud över hela hjärtat. Upptäckte sedan att "lungljuden" var synkroniserade med hjärttonerna och lät enligt mig som någon slags... hjärtkrepitation? Det var blåsljudet, som tydligen var snarare högfrekvent än lågfrekvent (värderar snabbt om min uppfattning av hög- och lågfrekventa ljud efter denna upplysning). Sedan skulle min ständiga följeslagare och kompanjon R. låta mig lyssna på ett blåsljud från hans sida av avdelningen. Vi gick in och frågade snällt om det var okej att lyssna, ja det var det sa patienten frågande. Lyssnade. Hörde INGENTING. Blev förbannad. Tills R. kom på att det var fel patient.

Aja. Jag har lyckats höra två övertygande blåsljud och två mindre övertygande blåsljud idag. Det blir fyra blåsljud.

Det kom som ett slag i magen

Att vara tillbaka på medicinplaceringen är lite som ett slag i magen. Eller en ordentlig örfil, så man tappar fattningen någon sekund. Det här är nämligen sista medicinplaceringen och jag inser till min förskräckelse hur förvirrad jag kommer vara när jag gör min medicinplacering på AT. Kanske är det så att jag och medicin inte går ihop. Min handledare idag var nämligen världens bästa och även han suckar åh vad internmedicin är svårt.
HUR TROR DU ATT DET KÄNNS FÖR MIG?
Hur lätt tror du att jag har det när jag till och med glömmer vad Spironolakton är?
Fast om jag bara hade haft honom som handledare hade jag nog varit rätt duktig nu, och inte glömt bort saker som Spironolakton. En som så fort det finns en ledig stund plockar upp sin gamla föreläsning och lär kandidaten livsviktiga saker och inte surfar på Blocket eller spelar Wordfeud. Pedagogisk uppmuntran? Coming up.

Me and my TV

Det är alltid lika skönt att kunna ställa pärmen i bokhyllan efter en tenta. Alltid lika skönt att kryssa safarifönster som man klickat upp under intensiv korvstoppning, att byta spellista på Spotify från pluggmusik till något annat. Nu är jag som vanligt helt utpumpad. Läggas till det kan den vita beläggningen som tagit form på min högra halsmandel. Men hudmomentet var överraskande bra, men en mycket engagerad kursledare som motiverade till plugg. Så som det ska vara. Och nu vet jag mer om hud än att man kan använda kortisonkräm (det finns ju salvor och lösningar också!).

Nu ska jag ligga på soffan och kolla på program som 112 - på liv och död och annat älskvärt skräp. Det bara att slappa ända tills imorgon, då väntar nya spännande utmaningar, exempelvis denna fantastiska skapelse:

What's the buzz?

Mitt bland hudtumörer och frenetiskt googlande på saker som "Bowen's disease" och "actinic cheilitis" endast timmar innan tentan råkade jag slinka in på Jesus Christ Superstar. Uppsättningen kommer till Stockholm med, som vanligt och till alla andras stora glädje, Ola Salo som Jesus. Men när jag såg den i Malmö var knappast Jesus min favoritkaraktär, rollen som utgör grunden i hela berättelsen är Judas. Till min stora glädje är det än en gång den fantastiske Patrik Martinsson som ska spela denne så mytomspunna förrädare.

Patrik Martinsson som Judas, snodd från Google

I remember when this whole thing began, no talk of God then we called you a man. 

Från den engelska versionen. 

Ryggvärk

Det värker i ryggen och jag hoppas verkligen att det inte är en begynnande influensa eller vad den för tillfället cirkulerande virusinfektionen nu kan kallas. M. var sjuk i feber i en vecka och jag, som nu efter veckans slut, trodde till min stora förvåning och lycka att jag skonats. Hoppas fortfarande. Dålig tajming att bli sjuk med tanke på stundande tenta och diverse obligatoriska moment. Who am I kidding, det är alltid dåligt att bli sjuk.

Nu gäller det att ta ett djupt andetag för i eftermiddag väntar ett fyra (!) timmars långt seminarium, troligen med hög konsumtion av Risenta för att hålla sockret, och sedan skivstångspass på friskis (håller tummarna för att jag ska orka).

Natten till idag

Glömde att ta bort mascaran igår, glömde att sätta mobilen på laddning. I övrigt inga tydliga tecken på att det slank ner en och annan martini/bål/sursöt grön monsterdricka igår. Jag tror att det var tentan som låg där i bakhuvudet och tryckte. Vetskapen om att söndagen inte kan gå förlorad. Kvällen igår var helt klart värd: Snittar, sånglek och frågesport i fantastiskt sällskap.
Det gör vi om!

HUD, HUD och lite SLEMHINNA

Idag rann den sista strimma av hopp ur mig. Det var på seminariet i det redan så deprimerande rummet utan tillstymmelse till frisk luft som A. släppte bomben om hur ofattbart många bilder vi ska plugga in till hudtentan. Typ 800. Kanske fler. Fläckar och utslag av olika färg och form där allt brukar se ut på något sätt men kan se ut på alla andra sätt. Där allt brukar sitta någonstans men kan sitta överallt.

Där allt brukar vara på ett sätt men kan vara på ett helt annat.

Det är ett problem när man ska plugga in 800 bilder och kanske inte lika många, men många, diagnoser. Och kunna allt vi gått igenom hittills under medicinkursen.

(Och så kräks jag lite också, på alla som var i skolan vid åtta när vi hade sovmorgon för att kolla på alla dessa jävla bilder. Kräks lite extra av att jag själv stannar kvar två timmar efter seminariet på en fredag för att kunna bli lika bra som alla andra).

Sköt ditt jobb

Den här journaldebatten.
Jag tror att jag har en annan syn på patientsäkerhet än de som ringer samtal i panik och spärrar sina journaler.
De sa i en debatt att patienterna själva kan berätta vad de tar för mediciner och vad de har för tidigare sjukdomar.
All right.
Hur stor andel av alla patienter tror ni klarar det?
Inte för att jag tror att patienter är allmänt glömska. Jag själv har ju svårt att hålla reda på det enda piller jag tar (försöker ta) en gång dagligen.
Ibland kan det kännas svårt att sköta sitt jobb som vårdpersonal.
Tack snälla för journaler.

Mottagning

Mottagning. Denna plats som för läkarstudenten, så länge det inte handlar om akuten, är så fylld av vemod. Reumatologmottagning, smärtmottagning, anestesimottagning och idag hudmottagning. Och idag ska jag då ta min andra egna hudpatient i världshistorien och utföra ett hudstatus. Hudstatus ska för övrigt med största säkerhet komma på OSCE-provet (ett praktiskt prov som avslutar medicinåret), men vad är det egentligen?
Här är någon slags fläck (macula?) som är såhär stor och har sånahär kanter och sånhär färg. 
Och här är dina händer. 
Det här ska nog gå bra.

Måndag ringer

Upp tidigt. Till sex- och samlevnadsmottagning. Undersöka könsorgan. Äta lunch på gamla fina Danderyd. Buss till KS. Föreläsningar om hudtumörer. Hem. Äta. Powernap.
Nu: Iklädd trikåer och redo för intensivpass. (Men tar inte av mig tofflorna riktigt än...)

Måndag ringer, ge mig styrka att stå. Valde fel till gymnasiet men det får gå. Jag kan jobba, jag kan vara arbetslös - marknaden är snål jag är generös. 

Vegetarianer

Två vegetarianer bjöd in sig själva, då passar röror av olika slag bra. Tänkte jag. 

Idag har jag: Sovit, surfat runt på PubMed, promenerat, handlat, läst om sexuellt överförbara sjukdomar, lagat mat och diskat. Känns bra. 

Update: OMG! Jag har glömt att sminka mig. Vad är jag för värdinna egentligen? Och hunden har inte duschat. 

Lunch?

Lunch? Jajjemensan. Amerikanska pannkakor med chokladsås och apelsin. Behöver snabb energi till min snabba promenad som komma skall. 

(Hallå alla bloggar jag läser, uppdateren eder! Jag har inget att slösa bort min tid på...)

Jag har jag ska

Och idag ännu bättre.

Jag har:
Lokalbedövat
Stansbiopserat
Fått jobb

Jag ska:
Få finbesök
Ha sovmorgon
Träffa eventuell handledare

Allt är bättre

Nu känns allt mycket bättre: I love cola

Motion och åldringar

Och sedan att man inte bara bestämmer sig för att gå på de hårdaste friskispassen på måndagen och tisdagen utan också för att promenera den timmeslånga, raska promenaden till universitetssjukhuset flera gånger samma vecka. Här på gränsen mellan ungdom och vuxen är det frågan om detta påhitt är för beachen 2012 eller för att förhindra framtida hjärt-kärlsjukdomar? Jag menar, man ska ju jobba till 75 tydligen.

Se det från den ljusa sidan: Ålderdomen förskjuts med tio år. Förutsatt att det är pensionsåldern som definierar gränsen mellan vuxna och "äldre". Inom medicinen fick jag höra att denna definition är flytande och bör anpassas så att den alltid ligger 20 år över aktuell överläkares ålder.

Det här är på liv och död för mig

Slits åt olika håll. Kanske mest för att min egen väg just nu känns alldeles för grumlig. Oroar mig för mycket inför sommarjobb och efterföljande examensarbete. Det finns inget värre än väntan. För min egen del kan jag inget göra, sitter och väntar på att den andra parten ska svara. Sitter och väntar på att komma vidare. Önskar mig kontroll. Kan man önska sig kontroll i halvtidspresent?

Om några månader har jag nämligen gått halva läkarprogrammet.
Shit.
Låter mig påminnas om glädjen när jag först såg antagningsbeskedet. Livet är ett helt annat nu.
Men bara för att det är annat nu betyder väl inte det sämre? Kanske bättre.

Hunden viftar på svansen i sömnen. Och läppen hennes rycker. Undrar vad som snurrar i hennes huvud.

Grundutbildningen lunkar på

Hud och könssjukdomar. Eller dermatologi och venerologi. Momentet börjar idag och jag känner måttlig förväntan. Hud kanske inte är det mest upphetsande jag kan föreställa mig men å andra sidan fortsätter min stora svacka i medicin och lite variation är välkomnat. Samtidigt som jag suckar över de långa medicinronderna och känner mig gråtfärdig inför de så svårt sjuka patienterna som präglar invärtesmedicinen blir jag knäsvag när det slår mig: Bara tre veckors intermedicinsk praktik kvar. Bara hjärtplacering kvar. Vad det gäller allt annat ska jag nu vara så pass färdig att ett arbete som underläkare på en medicinavdelning kan förväntas gå relativt smidigt.

Ibland när man pratar med utomstående, dvs inte medicinare (ja, det händer ibland), förväntar de sig att man som läkarstudent vaggas in i någon sorts enorm trygghet inför läkaryrket. Att man får formell träning inom alla medicinens moment och att examen betyder "jag kan". De kan förvånas över vad man får göra som medicinkandidat utan att först testa tusentals gånger på en docka. I själva verket är praktiken ofta vår enda formella träning. Lumbalpunktera en docka i all ära, men det är sällan så man lär sig. Och läkarutbildningen på 5,5 år är inget annat än en grund. Stappliga ben att stödja på. Den riktiga utbildningen får man under AT och ST.

Jag blir sjuk av dig

Kärlek och särskilt olycklig kärlek har alltid varit en inspirationskälla för musik. Hur många gråtlåtar finns det inte som handlar om att göra slut? En efter en spelades de i hörselsnäckorna på bussen mellan Danderyd och Norrtälje, alldeles överväldigande många. Bland svenska artister, eller varför inte hos alla, ligger sorgen farligt nära ilskan. Så, här följer lite njutning för er som vill få ut aggressioner över kärleken (glad att jag inte är en av er):

Ensam i frihet - Afasi

Med kärleken vill jag mata dig och svälta dig av den anledning att jag hatar dig och älskar dig.

Norlie och KKV - Tröjan du hatar

Att du varit i min famn varje natt gör mig kall - den brinnande bilden av oss den håller mig varm. 

Timbuktu - Resten av ditt liv

Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut.

Organismen - Jag blir sjuk av dig

Doften från dig lämnar rysningar i hela kroppen, du ställer krav på mig som jag inte kan leva upp till.

Kom hem

Jycken kom hem för jag längtar efter dig.

När man ser sin hund i syne. När det bara är det vita täcket som ligger obäddat man ser i ögonvrån. Alldeles för nervös just nu.
Det kommer att gå bra, allt kommer att gå bra. Narkosstatistiken är säkert lika bra inom veterinärmedicinen.

Stackars hund igen

Nu har jag återhämtat mig vad det gäller vätskebalans och sömn sedan i helgen. Beger mig denna vecka ut i vildmarken varje morgon, placerad på det ofattbart lilla och lugna sjukhuset i Norrtälje. Jag var själv på akuten när jag fick reda på att min hund behövde åka till akuten. Nu ligger hon på operationsbordet, sövd och allt, för en liten klo.

Det måste vara svårt att intubera en hund förresten. För att inte tala om en häst. *Beundrar veterinärmedicinen*.

Vuxen

Idag köpte jag rödvin för typ första gången (bortsett från när det använts som Sangria-ingrediens) och tryffel att ta med till middag hos ett gift par. Hur många vuxenpoäng ger det? 

Vårdcentralsplaceringen för kursen Klinisk medicin inriktning medicin är klar, vilket innebär: Ingen mer VC förrän om ett år, sådär. Drar en lättnadens suck (inte för att placeringen denna gång var något annat än bra, men helt enkelt för att jag inte vill bli allmänläkare). 

Tar en kopp kaffe i förberedande syfte. En relativt lång promenad i solen står på schemat - det är verkligen skönt att sluta tidigt. 

Luta sig tillbaka

M. springer tvångsmässigt till sin dator när mailprogrammet ger ifrån sig ett pling - kanske kan det vara tentaresultatet. Idag åt vi efterrätt innan huvudrätt (befinner mig fortfarande i väntan på huvudrätt) så magen  vänder sig ut och in. Tillvaron känns lite ut och in.

Fick ett enkelt råd av min handledare: När jag känner mig stressad eller trängd av situationen ska jag luta mig tillbaka. That's it. Luta mig tillbaka och tänka på att jag är faktiskt bra. Låta tystnaden, och med den kanske också patienten, tala. (Istället för att drömma om ett yrke med patienter oförmögna att tala...). Jag tyckte att det var ett av de bästa tips jag fått.

Specialisttvist

Då har man slösat bort någon timma av sin tid på att kolla på jättemycket bilder på fejjan. Och kompenserat de kalorier som brändes igår med ostkaka och grädde. Värt!

Det är fullt upp på vårdcentralen och jag vill väl inte direkt påstå att det är tråkigt. Bara likgiltigt. Träning i diktering och repetition av anamnes och status - aldrig fel. Men de där kraftiga blåsljuden får jag nog vänta till hjärtplaceringen för att höra.

Snackade med den enda manliga allmänläkaren inom räckhåll som berättade att han mer än gärna flyr fältet för sitt särskilda uppdrag på SOS. Tydligen var det narkosläkare som satt på den posten tidigare.
Kan du tänka dig, narkosläkare. De kan ju bara intubera. Allmänläkaren kan ju allt! 
Den ständiga tvisten mellan specialiteter. Och när medicinaren går i strid med kirurgen, vem ska då allmänläkaren ryka ihop med? Ja, varför inte, narkosen.

Japp japp

Japp japp nu var det åter dags för intensivpass. Under min dag på vårdcentralen späckad av allt annat än internmedicinska patienter (men det kan ju också vara skönt) lyckades jag avslöja för min handledare att jag brukar gå på intensivpass på friskis. Höh, brukar (2a gången idag dårå). Nu blev det fel men man kan ju inte annat än att segla med på den båten.
Då måste du vara vältränad
Nja


Förresten har jag varit hos tandläkaren idag - ännu en grej att kryssa på listan över saker jag verkligen borde göra. Nu är bara det jobbigaste kvar...

(Ja vad skönt att Juholt avgår).

Mönster

Den som kommer på var inspirationen till detta mönster kommer ifrån får 10 poäng. 

Färgskala á la institut1

Under skapandeprocessen lyssnade jag på Gatan upp med Maskinen...

Blonde

Och hej till det nya! Jag älskar till och med min morgonfrisyr. 

Tog det nya håret med mig på pianokonsert och kände kulturen flöda. Vi pressade medelåldern en aning - utan oss hade man känt sig som en av de yngre vid åttio. 

Hejdå hår

Att spendera en hel dag med att vara lika illamående som jag ser ut på bilden nedan men att bli glad igen efter ett kort och oväntat samtal. 

Och med de orden säger jag hejdå till min naturliga hårfärg. Hejdå till de långa nackhåren har jag redan sagt. Pirrar i magen.

Ordning

När beslutsångesten trycker sig på från alla håll samtidigt och den kommande studiebördan drar sig fram som en lavin, snart över mig. Jobbet, examensarbetet, håret. Att finna tiden att ordna med allt.

Och hur finner man tiden för vänner eller - varför inte - tandläkaren när man inte ens hinner ringa ett samtal?

Hår

Och där sprack det som förväntat - nu kunde jag inte motstå frestelsen att boka klipptid. Saknar det blonda håret som jag hade för ett år sedan. Men jag finner tålamodet att låta det växa mer och mer mellan gångerna, kanske blir det långt en dag.

När jag är gråhårig eller så.

 Den här veckan är den sista ute i Huddinge - sen tillbaka till älskade Danderyd.

Svacka

På restaurangen, servitrisen frågar: Får det lov att vara något kaffe efter maten?
Pappa svarar: Nej! Jag kör.

Men nu är jag tillbaka i Stockholm och långt mycket mer bitter på de långa pendeltågsresorna än jag givit uttryck för i tidigare inlägg. Ibland kommer jag på mig själv med att skratta högt åt min cynism inför världen och dess befolkning. Jag har kommit in i en svacka - jag hoppas att det är en svacka - då jag inte längre vill vara den där blivande kollegan som hänger efter den redan examinerade läkarens varenda fotsteg. Jag vill göra ST, det är då utbildningen börjar på riktigt. Det här är bara fem och ett halvt års uppvärmning.

Jag måste verkligen komma bort från Huddinge.

Sådär ja

Nu kan jag vara stolt över mig själv. Den här är nämligen en gratisvecka på mitt gamla friskis i min gamla hemstad och jag blev meddragen av min gamla frikispartner på ett intensivpass, mitt gamla favoritintensivpass. Det krävde många droppar svett och en och annan armböjning på knä (alla!) men jag klarade mig och jag lever - alltså över förväntan. Och kanske är det bra att bli påmind om hur mycket bättre form jag var i en gång...